Dagens Nyheter – 27 april 1870, sida 1

Men denna tystnad bidrog att ännu mer reta grefvinnan. en Svarar du mig icke ens? sade hon med en hotande åtbörd. — Hvad skall jag svara, moder? — Du kunde säga mig, olyckliga, att de som påstå att en la Verberie är fallen, ha ljugit; Försvara dig, tala! Valentine böjde sorgset sitt hufvud, utan att svara. — Det är då sannt! utbrast grefvinnan, utom sig af vrede. Förlåt mig, moder, stammade den unga flickan, förlåt mig! . .. -Huru, förlåtelse! . . ,. Man har således icke ljugit för mig. Förlåtelse! . . . det vill således säga, att du tillstår det, fräcka, elän-diga varelse! Gud i himmelen! Hvad är det för blod som rinner i dina ådror? Vet du då inte, att det fins fel, som man förnekar, äfven öm de kunna bevisas! Och du är min dotter! Känner du då inte att det fins medgifvanden, som äro så vanärande, att ingen mensklig makt bör kunna aftvinga en ung flicka dem! Men nej, hon har älskare, och hon tillstår det utan att rodna. Det fattades blott, att du också skulle sätta en ära deri. — Ack, du är utan medlidande, moder! — Hart du då haft medlidande med mig, yin dotter? Ffår du besinnet, att din vanära kunde kosta mitt lif? Nej, Gud vet hur ofta