Dagens Nyheter – 23 april 1870, sida 2

jag, äfven om jag icke älskade henne längre, dock måste gifta mig med henne; enredan hon hon tillhör mig med själ och kropp, kort sagdt, derför, att man talade sanning på kuföet, då man kallade henne min älskarinna. Om Gaston hade räknat på någon verkan af denna bekännelse, som omständigheterna aftvingade honom, så missräknade han sig, ty markisen såg ut, som om han blifvit lättad från en tung börda, och sade med ott elakt småleende: — Nå, hon är således din älskarinnu? För tusan, då får jag gratulera dig, grefve, man säger att hon skall vara täck, den lilla. — Ni glömmer att jag älskar henne, sade Gaston i en nästan hotande ton, och att jag Hår svurit . -— Åb, låt v vara med dessa dumma skrupler, sade markisen. Har en ak hennes förfider icke förfört en de Clamerun? Det är nu qvitt. Hon är således din älskarihna . — Vid minnet af min moder och mitt namns heder svär jag att hon skall bli min hustru. — Verkligen! utropade markisen rasande, jaså; du vågar tala i den tonen? Du skall aldrig, hör du, aldrig erhålla mitt samtycke. Du vet hur dyrbar vår familjs ära är för mig, men jag vill hellre se dig på galererna, än som make åt denna sköka. Detta sista tillmäle bragte Gaston till det yttersta.