Dagens Nyheter – 20 april 1870, sida 1

Stockholm, tryckt mu —— ;. 7 —-— -— parne och söka afgöra, huruvida J. A. H. haft rätt eller orätt i sitt påstående, att grefve Hamilton genom sitt yttrande i dechargefrågan sökt att upplifva gammalliberala talesätt och ställt sig på öfvergifna ståndpunkter samt sålunda gjort sig skyldig till en rollomkastning. Afsigten är deremot att till granskning upptaga åtskilliga af de satser, som blifvit af grefve H. framställda och som, just derför att de sålunda uttalats af en siärdeles framstående politisk personlighet, fått en betydelse, som de eljest skulle sakna. Man torde påminna sig, att hufvudmotivet till grefve H:s yttrande, då dechargefrågan förevar, bestod deruti, att jemte flera slags missnöjen af obehörig art, hvilka på ett mästerligt sätt skildrades, äfven skulle finnas ett, enligt talarens åsigt, berättigadt missnöje i landet, som borde af regeringen beaktas, och till hvars dämpande talaren antydde de politiska botemedlen. Såsom sådana uppgåfvos ett kraftigare initiativ hos regeringen äfvensom tillsättandet af en konseljpresident samt bildandet af ett regeringsparti vid riksdagen, och allt detta utvecklades ännu närmare och bestämdare i grefve H:s sednaste artikel, der han jemväl söker ådagaläigga öfverensstämmelsen mellan dessa åsigter och sin förut intagna politiska ståndpunkt. Innan jag öfvergår till pröfningen af der omförmälda satser, må det dock tillåtas mig att för ett ögonblick återkomma till sjelfva utgångspunkten för frågan eller till det missnöje, som förmenas skola finnas så väl bland folket som dess representanter. Först och främst synes det mig, att när den utmärkte talaren så fint och skarpt tecknade de med rätta beundrade taflorna af vissa från särskilda orsaker härledda missnöjen, försummade han att bland dessa framställa en grupp af dylika missnöjen, hvilkas bild ej borde saknas i ett sådant galleri. Eller månne — förutom de missnöjen, hvilka, såsom han träffande sade, utgå dels från enskild ärelystnad och felslagna beräkningar, dels från personer, hvilka aldrig förstått hvarken den flydda tiden eller den närvarande, men med sina tankar sväfva i en dimmig framtid, som de aldrig sköla upplefva, och dels från den öfvermodiga råheten som inbillar sig vara en makt, men endast så till vida är det, som hon är oåtkomlig för det sunda förnuftets vapen och knappast sårbar med löjets — icke äfven ett missnöje finnes, som, kanhända omedvetet, har sin grund i något bittert minne af en eller annan politisk motgång — vare sig vid det fruktlösa försvaret af någon kär åsigt eller det misslyckade förgöket att genomdrifva en med värma omfattad plan? — Få äro väl åtminstone de, som under sådana omständigheter förmå att helt och hållet frigöra sig från en känsla af missnöje mot dem, som vållat nederlaget. Men om, sedan alla dessa olika slags missnöjen, hvilka härflyta från mer eller mindre grumliga källor, blifvit afräknade, ändock något missnöje mot den nuvarande regeringen verkligen skulle finnas, hvilket jag icke tilltror mig kunna bedöma, så anser jag, att i sådant fall detta mycket sällan får tillskrifvas några klart insedda skäl, än mindre några giltiga orsaker, hvilka i min tanke ej finnas — ty någon fullkomlighet kan ju icke begäras i detta, lika litet som i andra menskliga förhållanden — utan bör detta missnöje då sökas dels i bristande kännedom om rätta sammanhanget i afseende på många företeelser, som nu synas mindre lätt förklarliga, dels ock i den samfundsandans sjuklighet, som, i likhet med själstillståndet hos många menniskor, uppenbarar sig i en obestämd benägenhet att äfven under de lyckligaste omständigheter, hvilka borde framkalla glädje och belåtenhet och som af andra betraktas med afund, klandra allt och vara nöjd med intet. Då jag nu vill försöka att bemöta grefve Hamiltons anmärkningar och påståenden, har jag