Dagens Nyheter – 11 april 1870, sida 2

löjlig, utbrast han, tryckande herr Verdunts hand, men ni vet icke, ni kan icke veta hvåd jag har lidit . . . Mannen med de röda polisongerna skakade sorgset på hufvudet; hans ansigtsuttryck förätidrades plötsligt, hans förr så strålande ögon beslöjades, hans röst darrade. — Hvad ni lider, svarade han; har jag också lidit: Som ni. har älskat, har jag älskat, icke en förnäm, oskyldig flicka, utan en ficka af folket. I tre år hade jag legat för hennes fötter, då hon öfvergaf mig plötsligt, mig som tillbad henne, för att kasta sigi armarne på en man, som föraktade henne. Liksom. ni, ville jag då dö. Den olyckliga! Hvarken tårar eller böner kunde återföra henne till mig. Passionen låter icke resonnera med sig; hon älskade en annan. i — Och ni känner honom, denno man? — Jag kände honom — Och ni har icke hämnats? — Nej, svarade herr Verdunt och tillade i en besynnerlig ton: ödet har öfvertagit min hämnd. g Prosper teg en god stund, hvareftor han yttrade : — Jag har fattat mitt beslut. Jag är skyldig min familj räkenskap för min heder och är derför beredd att följa er öfvexallt. Befall öfver mig! Samma dag sålde Prosper hela sitt bohag och skref till sina vänner, att han om ett