Dagens Nyheter – 9 april 1870, sida 2

Hvarjehanda nyheter, Moejor X. var en gammal krigsbuss, efter sitt afskedstagande tör det mesta ullbringade sin tid vid pipan och glaset, i sällskap med sin trogne stridskamrat; korporal Stolt, som på en gång var majorens vän; betjent och sällskap. Em afton, då subbarne pokulerat mer än vanligt, hände sig att Stolt hemkom förr än majoren och i distraktion lade sig i dennes säng (gubbarna lågo i samma rum), dock så att han placerade sina fötter på hufvudgäirden och hufvudet der fötterna borde vara. Efter en stund återkom äfven majoren och gick till sängs. Krappt Hunnen så långt, röt han: YStoltt här ligger en dl i min säng. — Nu kom det också en till mig, som sparkar mig i ansigtet, skrek Stolt. — Sparka ut den hunden, återtog majoren, och kom sen och hjelp mig, ty han är envis, rackaren. — Det är gjordt, hr major, svarade Stolt, i detsamma denne tumlade i golfvet. — Min kastade ned mig, men kom och hjelp mig, så skola vi nog få bugt på lymmelna; hvarpå båda gubbarne Började trumfa på hvarandra af hjertans lust, till dess omsider den gamla hushållerskan; som blifvit väckt af oväsendet, kom upp med ljus och gjorde slut på bataljen. tan liten anekdot från em ffekskola, En af flickorna förhördes i bibliska historien angående patriarken Jakobs husliga förhållanden (hvilka, i parentes sagdt, just icko äro af beskaffenhet aft böra inplantas 1 flickornas hågkomst). Den tillfrågade uppgaf på spörsmålet: hvilka voro Jäkobs Hustrur, ganska riktigt Lea som den ena, men kunde omöjligt påminna sig den andra. häratinnan, som ville något litet understödja hennes vacklande minne, yttrade: minus du ej henne, den vackraste, yet jag — den sköna... Sköna Helena ifyllde den förhoppningsfulla plantan, glad öfver att ha funnit den rätta personen,