Dagens Nyheter – 6 april 1870, sida 1

AA — LL — LA militärer, hvilka såsom sådane möjligtvis haft framstående egenskaper, men åtminstone blött undantagsvis egt tillräckliga insigter i den civila delen af deras befattning. Antagligt är äfven att Gotlands naturliga rika tillgångar just i. följd af ifrågavarande förening af den militära och civila myndigheten, med sina olika skyldigheter, blifvit försummade eller åtminstone icke på långt när så utvecklade .som de kunnat vara, om under sednast förflutna halfva sekel landshötfdingar med juridiska, administrativa och statsekonomiska insigter fått odeladt egna sig åt jordbrukets och närirgarnes angelägenheter, i stället för att esomoftast offra en dyrbar tid åt militära anordningar och öfningar, för hvilka landshöfdingar, som tagits från armån, hyst en naturlig förkärlek. Men äfven om Gotlands län är det svagast befolkade i riket, ligger derutiintet skäl, hvarför detsamma, mer än andra, skall tillbakasättas i afseende på sin inre utveckling. Militärbefälet på Gotland är å andra sidan en befattning, som, om den rätt skall skötas, mer än tillräckligt tager sin man i anspråk. Militärbefälhafvaren måste på såmma gång tjenstgöra såsom sådan och såsom regementschef, tvenne befattningar, som man på fastlandet åtskiljt. Han har under sitt befäl olika vapen samt af infanteri icke mindre än 4 bataljoner och 30 kompanier, då ingen regementschef har mera än 2 bataljoner och 8 kompanier. .Han har öfver 100 officerare och en manskapsstyrka af öfver 8,000 man, hvilkas militära angelägenheter af honom skola ombesörjas och öfvervakas. Skall han då dessutom i någon mån hinna göra sig förtrogen med grunderna för öns försvar i allmänhet samt i taktiskt hänseende lära känna densamma, så synes ingen tid för civila göromål för honom återstå. Så länge det civila och militära chefskapet på ön förbli förenade, måste följaktligen i de flesta fall ett af dem tillbakasättas och försummas på det andras bekostnad. Oberiäknadt den skada, som öns invånare härigenom i allmänhet tillskyndas, så kommer dertill den särskilda olägenheten, att de, i händelse af möjliga öfvergrepp från militärbefälhafvarens sida, icke med hopp om rättelse kunna klaga hos landshöfdingen, utan måste gå direkte till kungs, emedan landshöfdingen icke gerna kan med venstra handen ändra hvad han som generalbefälhafvare gör med den högra. Denna olägenhet måste anses så mycket. mera känbar, som militärbefälhafvaren äfven mellan öfningarne kan ålägga invånarne straff för militära förseelser; och,som bekant är, heter det inom den militära lagstiftningen, att först lida och sedan klaga. Gotlands befolkning innehar således i detta hänseende icke likställighet med fastlandets värnepligtige invånare, hvilka mellan mötena allenast lyda under civillag, men ej af en regementschef kunna ådömas straff för militära förseelser, t. ex. för uteblifvande från mönstring m. m. d. Det är således icke utan grund, som man velat jemföra militärbefälhafvarebefattningen på Gotland med en generalguvernörs, hvilken är förbjuden i regeringsformen 3 46. Hvad slutligen beträffar det hufvudsakliga skäl, som förorsakat de båda befattningarnes förenande, nemligen den nytta som deraf skulle uppstå i kris, så kan äfven dess giltighet i hög grad betviflas. Då, om någonsin, måste militärbefälhafvaren blifva så uppagen af den strategiska och taktiska delen if sin verksamhet, att hans omtanke af insenting annat bör störas. Och om någonsin len högsta civila myndigheten behöfver få stördt egna sig åt sitt administrativa kall, så ir det under ett krig, som-erfordrar så utmordentligt stora uppoffringar af-det borgeriga samhällets tillgångar, och hvilka det tillör honom att anordna och fullgöra.