Dagens Nyheter – 6 april 1870, sida 1

— 148 — sade ju, att ni skulle gå ut ur fängelset, hvit som snö. Då jag läste i tidningarne, att hi var anklagad för stöld, sade jag till alla, som ville höra det: Hvad! Man vill påstå att min hyresgäst i tredje våningen skulle vära en tjuf! Bort det! Denne mans välmenta, men osmakliga lyckönskningar voro för Prosper obehagliga, och han afbröt honom derför med den frågan: — Frun är väl rest; vet ni hvar hon tagit vägen? — Nej, min sann, jag det vet. Samma dag ni blef arresterad, sände hon bud efter en droska, packade ner sina saker, och sedan har jag hvarken hört af eller sett till henne. — Och hvar ha mina tjenare tagit vägen? — De ha också rest, Er far betalte dem och gaf dem deras afsked. — Då har ni väl min nyckel? — Nej, herre! Då er far reste bort klockan åtta i morse, sade han, att hani ert rum lemnade en af sina bästa vänner qvar, den jag skulle anse som herre i huset till dess mni kom tillbaka. Ni känner honom förmodligen: det är en stor, tjock man med ungefär er längd, med -rödt skägg. Prosper var utom sig af förvåning. En vän till hans far hos honom, hvad: skulle det betyda? Emellertid visade han icke sin förvåning. — Ja, jag vet, sade han, jag vet det.