Dagens Nyheter – 24 mars 1870, sida 1

-— 69 — chef, vär ingen annan än den berömde inspektören vid upptäcktspolisen, herr Lecoq. I det ögonblick, då konstaplarne, efter att ha undersökt Prospers kläder, ville draga stöflarne af honom — en fil eller annat vapen behöfver taga så liten plats — gaf herr Lecoq dem ett tecken och sade: — Det är nog! De lydde; alla formaliteter voro iakttagna, och man förde nu den olycklige kassören till en trång cell. Dörren, som var försedd med tunga riglar, tillslöts efter honom. Han andadas åter, han var ensam. Ja, han trodde sig ensam, riktigt ensam! Har var okunnig om att fängelset är ett glasskåp, och att fången befinner sig ungefär liksom insekten under naturforskarens mikroskop. Han visste icke att fängelsets murar ha både ögon och öron. Han var så säker på att han var ensam, att hans konstlade stolthet gaf vika för hans egentliga natur. Han gret först som ett barn, och derefter bröt hans vrede fram som en strid ström, hvars lopp länge varit hämmadt af fördämningar. Han ropade, han skrek, han stötte hufvudet mot murarne, han vred sina händer i vanmäktigt raseri, och slutligen sjönk han utmattad ner på britsen. Prosper Bertomy var nemligen icke den menniska, han i verldens ögon ville synas vara. Denne, som det tycktes, så högmodige och