Dagens Nyheter – 28 februari 1870, sida 1

tredsk; hon lärde honom att känna bokstäfverna, hon sydde segel till hans båtar, och hon tröstade honom då han stötte sig. Och så förstod hon sig så bra på att leka! Med hvilket tålamod var hon icke häst åt honom, då han satt der nere vid sjöboden och körde, med faderns stora, ludna mössa på hufvudet, körde ut i den vida verlden med henne, sade han, — och dock kunde hon inte komma ur fläcken! Men hon fann sig med tålamod deri. Men så fick också hon till återtjenst göra med honom hvad hon ville; det var honom alldeles omöjligt att besluta sig för något eller företaga sig det minsta utan att först inhemta hennes mening — så liten hon än var, var hon dock för honom nästan mera en uppfostrarinna än en lekkamrat, så att det i alla fall var hon som var den afgörande, när ett beslut skulle fattas. Och så förrunno barndomsåren. Barnen växte upp i solsken och glädje. Den lilla flickan hade blifvit en vuxen jungfru, vackrare än någen annan flicka på hela fiskläget. Hon förestod nu sin faders hus; t3 hennes mor hade dött för några år sedan, och skulle något kunna mildra hans sorg och saknad i hemmet, så var det Elsa med sitt blida och fromma sinne och den fit och noggrannhet, hvarmed hon utförde alla sina åligganden. Hon sysslade så tyst och stilla; ja, det förekom stundom fadern som om litet mera lif inomhus icke skulle ha skadat; hon sjöng ju på sista året aldrig mera vid spinnrocken, såsom i fördna dagar, under det Hans ännu var hemma och gjorde sina puts och skälmstycken under de hesök i huset, som han då åtminstone aflade ett par gånger om dagen, Han hade nu någon tid