Dagens Nyheter – 23 februari 1870, sida 2

glans, möttes de i repslagarens trädgård. Då bytte hon med ingen i hela vida verlden, och Wilhelm; den vatkte gossen, fadiens hopp och modrens stolthet, han, som enligt hennes tanke nog skulle kunna vinna en prinsessa och eröfra ett halft konungårike — huru lätt hans sinne än var, hur tyktigt och, lefnadsgladt, glömde han dock i dessa stunder allt utom Johanna. Det. kan synas underligt, men var dock sannt, att förhållannet mellan de unga vår en hö lighet för deras närmaste, fastän hela den öffiga staden kände det och talade derom. Hvarför? Jo, repslagareti hade fällt upp att göra med sin band och sin bod; han var dessutom så vän att se Wilhelm, alt sedan hån var barn; i sin trädgård; att det ej föll Kö nom in, ätt det nu var ännörlända än då hån kom dit ibläs och klättrade upp i träden efter de äppletiy som sutto för högt för Johänna. Börgmästårens fru satt sjelf för högt, att hennes blick kände falla så lågt SON bakonmrepslagarens plånk, och börgmästaren — — ja, såg han hära saken stöd, så far hän en förståndig kärl, som visste att sådant plågar gå öfver med åren; detta borde dessutöm snärt sluta af sig sjelff, ty Wilkelm skulle nu in till Köpenhamn och, om han kände sin son rätt, skulle Han nog dör få annat ätt tänka på. Slottsklockan slög nio. Johanna måste in för att ombesörja qvällsmaten för den gamle repslagaren ockhåans folk; Nyälka hyarjö Hinut