Dagens Nyheter – 23 februari 1870, sida 1

Stockholm, tryck! för kavalleriets öfvande i spridd ordning, tyckes vara helt och hållet förspilld, ty med de snabbskjutande och på långt håll träffande gevär, som nu äro införde, är gifvet att ryttare och häst, hvilka icke, likt infanteristen, kunna gömma sig bakom stenar eller mindre buskar, genast, och innan de hinna att komma i handgemäng, blifva nedskjutne; och sådan terräng, der ryttaren möjligen kunde gömma sig, är merändels afskuren af mossar eller andra impedimenter, som förorsaka oöfvervinnerliga hinder och göra ryttaren mera utsatt för fara, utan att kunna försvara sig, än om han uppträder på fria fältet. Med de besparingar, som med ofvannämnde åtgärder i afseende på armåns öfningar blifvit vidtagna och i mån som den nu tjenande militären afgår, kunde lönerna för de efterkommande, då tjenstgöringen blir mindre, minskas och härigenom, när härtill kommer att en mängd öfverflödiga civila tjenstemän kunde indragas, elementarläroverken, efter hr Hamiltons förslag, dels till antalet minskas, dels hvad undervisningen angår bättre ordnas samt icke allenast de för jernvägarnes fortsättning årligen behöfliga fyra millionerna utan landets skuldsättning erhållag, utan äfven möjligen öfverskott förefinnas. Härförutan tager man sig friheten påminna, att vid byggandet af jernvägarne med den verklige arbetaren bör prutas och likaledes med hrr ingeniörer, hvilka böra uppträda lika enkelt och anspråkslöst som de engelska ingeniörer som tjenstgöra å Nässjö— Oscarshamns-banan och ändå hafva sin rikliga utkomst; hvarförutan det anses billigt att den ort, som Kommer i åtnjutande af jernväg, bör, med undantag af åker och bättre äng, afstå den för jernvägen behöfliga marken för intet, För insändaren synes det, som med förberörde förändringar och indragningar statens medel skulle blifva tillräckliga och kunna användas för ett mera produktivt och nyttigt ändamål, än hvad hittills varit fallet. Insändaren uppmanar derför hvarje sann fosterlandsvän, och i synnerhet nu församlade riksdag, att medan tid är varmt och nitiskt verka för besparingar och indragningar och med detsamma för sitt eget och landets bestånd. Den, som icke känner huru verkliga förhållandet är, kan möjligen tro att ins. öfverdrifver och målar alltför mörkt; men att det så står till i vårt Svea land är säkert. Att lägga högre skatt på bränvinstillverkningen, enär den nuvarande redan är alltför hög, äfvensom på tobak, hvilket sednare af ett par motionärer föreslagits, är äfven ett sätt att ytterligare betunga ett utfattigt folk, då dessa artiklar, äfven om man anser dem vara öfverflödiga, genom vanan blifvit de fleste ett behof, och denna skatt, med den ytterligare förhöjningen, skulle ej allenast väcka det största missnöje, utan till och med vådor, som de maktegande ej kunna tänka sig, utom det att en stor bränvinsbränning skulle upphöra, hvarigenom nationen blefve nödsakad förse sig med denna vara utrikesifrån. Farväl då med de 9 å 10 millioners inkomst, som denna hårdt beskattade handtering årligen inbringat! och lyckönskar insändaren deras resa till utlännningen, som nog förstår att begagna sig af dem och utlåna dem till de föga beräknande svenskarne. Insändaren kan ej nog beklaga, om SSE —