Dagens Nyheter – 23 februari 1870, sida 1

pande dör i bränningarne. Med ett leende på vanvettets gräns såg hon mot den upplysta, festliga boningen, som gömde hennes lifs ve och väl, och med en mild, bönfallande blick dröjde hon vid taket af fäderneboningen, der nu den gamle slumrade eller vakade orolig för henne . . . och sedan . . . det hördes ett plaskande, som en minut öfverröstade den muntra musiken ... hon hade sjunkit ner på de blå, vinkande kuddarne, på den snöhvita skumbädden och skaffat svalka åt det gjudande blodet och ro åt det förtärda hopplösa hjertat. Men derinne midt i dansens brusande hvirvel stod baron Otto sorglös och skämtande ..-. men det flög ett moln öfver hans klara panna och, en underlig ängslan, en objuden balgäst, slog sin mörka vinge öfver hans själ . . . en stund förgiek och han sansade sig slutligen, men inom honom hviskade en vemodig stämma något som han ej förstod . . Det var hans Annas dödsbön som hann hans hjerta . . , det var då hennes matta, feberheta hufvud sjönk i svallet . . . och han, den ende för henne, han dansade snart, men ej med samma mod . . . blott han visste hvad hon begrof i böljans kalla, tysta famn . .. men hennes qval — förstod han dem väl? Nej, deras djup mäter endast det hjerta, som ännu klappar och lefyer — då hoppet likväl har slocknat. —M Slut.