Dagens Nyheter – 22 februari 1870, sida 2

— Och jag fröjdas sjelf, älskade Anna. Vi äro lyckliga båda — hvad behöfves då mera? Sömmåren Kade gått fram, blommörnas tid var ute och hösten vandrade in med stora steg fram öfver de nyss så grönskande fälten, löfyen gulnadei hans spår och frukten mognade och sista blomman dog; svånorna och skögssångrarne flydde åt söder och lifvet tog farväl af Horden. Ute på gården vid Sven Ersons hus satt Anna i höstkylan och lekte tanklöst med en vissnad blomma och följde med blicken de gulnade, blodstrimmiga lönnlöfven, dem höstvinden strödde ut öfver den sumpiga marken. Äfven på Annas kind hade sommaren bleknat: rosorna voro mattare än förr, men ett underligt glödande, lidelsefullt lif blickade ur de dunkla ögonen. Baron Otto hade rest till Stockholm och Annas lif hade sedan dess varit uppfyldt af oro och dunkla, mörka aningar. Hon hade med glödande törst fört till sina läppar den första, varma kärlekens berusande kalk och började nu känna den galla som låg på botten af den gyllene bägare, hvarur hon tömt lifvets och ungdomens eldiga dryck. Ingen tanke utom den på honom, den ende, hade talat i hennes inre och hejdat henne på lidelsens brant, Och nu, när drömmarne visade henne gom redan Ottos maka, log hon mot