Dagens Nyheter – 22 februari 1870, sida 2

dem och hoppades . . .. Och Sven Ersons Anna ansåg sig stolt kunna passa åt den högättade friherren och hahs förnäma slägt och blickade med ömkan på de karlar af hennes stånd, som vågade nalkas henne, och likväl smög en och annan misstanke sig öfver hefine; framkallad af faderns tal om verldens gång och höga herrars tro och lofyen. Sven Erson kom tröttad hem från logeti, der han öfversett arbetet, och hans blick föll sorgsen på dottern; äfven i gubbens drag hade hösten tecknat djupare fårör. Pannat hade blifvit strängare och dystrare, och kring frunnen låg ett bittert drag af gäckade förhoppningar och tunga sorger. Den tyngsta smärta lifvet hade qvar att bjuda hade träffat honom, och långt förr hade den stolte riksdagsmannen sett sin dotter skördad af döden ännu i blomsteråldern, än nu lefvande, sköflad och och förbleknad. Hvarje gång gubben skulle tala till sin dotter, sökte han förmildra sitt utseende, men smärtan stod dock tydligt fram i dagen. — God middag, min ficka! sade Sven Erson och lade sin hand öfver Annas svarta flätor. Hur mår du, min docka? — Tack, far, jag mår bra! — Bra... mitt stackars barn! ... och huru skall du väl ta den nyhet jag har att förtälja dig. — BSäg I ut, far! Är Otto död? frågade