Dagens Nyheter – 18 februari 1870, sida 2

festerna och Paris koketter; och då vi i der lilla båten rodde tillsammans nedåt elfven, då kände jag ten frid, en hängifvenhet åt ögön blickets stilla glädje, som jag aldrig förr häde erfarit. Då jag vår tillsammans med henne vek jag icke från hennes sida; vår hon borta längtade jag efter helino — Nen blef mig för hvarje dag allt möera oumbärlig. Men-jäg äl skade henne icke med den ögonblickets eld som jag Ofta håde kännt för andra dvinnor. Hvad jag önskade, vår att beständigt få vara i hennes -nvärhet och tala med henne. Tiden gick och jag dröjde; jag glömde mina rosplåner ochreslusten förflög, och det var redan långt lidet på sommaren. i Då blefvo vi en afton inviterade till bal hos en farnilj i ståden. Jag ser henne änhu tydligt för mina ögön, omstrålad af allt det qvinliga behag, en ung flicka karn ega; hon Var den äftonen lVfligare än vanligt, derför förekom Hon mig äfven skönare än förr. Vi dansade nästån hela åftonen med hvarandra, och då balen var Slut, skulle vi följas åt hem. Men ute mötte oss den herrligaste luft, sclen började redan belysa fjälltopparne, och Vi beSlöto att företaga en liten promenad innan vi uppsökte hemmet. Jag gick med hennes arm i min, jag insvepte henne i min plaid för att hon ej skulle frysa, jag blickade in i hennes djupa, barisliga ögon — mer betagen, mer förälskad i hennd än i detta ögonblick hade jag aldrig