Dagens Nyheter – 17 februari 1870, sida 2

sammanföra de hufvudskäl, som reformens motståndare — under förmiddagen hrr Rundgren och Liss Olof Larsson samt till en del äfven hr Ehrenborg — framställde. Hr Rundgren kunde ej neka till att allmänna tänkesättet i denna fråga var ganska bestämdt och att lagstiftarne ej kunde undgå att känna dess tryck; han skattade sig dock lycklig att ej stå ensam om sin mening, till bevis hvarpå han anförde yttranden af en representant från Stockholm och en från Göteborg, då denna fråga af riksdagen förklarades hvilande. Först och främst anmärkte han att grundlagsförslaget hade stora formela brister, som skulle komma att vålla stora obehag; hvarefter han invände, att vi vid stiftande af grundlagar ej kunna taga intryck af utlandets exempel; att det blott är ett ringa fåtal hvarför vi skulle ändra vår grundlag; att vi ha tillräckligt — många säga öfverflöd — på personer som egna sig åt tjenstemannabanan, och behöfva således ej dit bereda inträde för ännu fler; att toleransen, sådan den nu vanligen uppträder — tal. ansåg den vara detsamma som likgiltighet — icke är någon stor id att lefva för — endast en tolerans som sammanfaller med kärlekens ansåg tal. värd att aktas — att hvad som är fördom för en, är icke fördom för en annan — i sammanhang med hvilken anmärkning tal. berättade följande anekdot: En tjuf tillfrågades af domaren om han ej kännt någon räddsla och skygghet när han begick stölden. Nådig domare, svarade tjufven, fördomarnes tid är förbi! — Protestantismen vore för tal. det renaste uttrycket för religionen, och den lutherska kyrkan den fridsammaste, den mest fördragsamma och mer främmande för strider än andra kyrkor. Men omkring denna kyrka stå extremerna: å ena sidan katolicismen, å den andra sidan sekterismen. Det vore förundransvärdt att man nu hufvudsakligen fäste sig vid mosaiska trosbekännare, alldeles åsidosättande -tcke-lutherska kristna. Vi ha dock färskt exempel på att katolska kyrkan ännu j dag framställer samma anspråk som förr, att hon vill vara en stat i staten och att hon sålunda uppträder fientlig mot den protestantiska staten. Sekterna, med deras jäsande elementer, utgöra protester mot den bestående statskyrkan, och judendonen är den bestämdaste protest mot kristendomen. Kan man utan farå öppna fältet för dessa fiender? Judendomen bildar dessutom en egen nationalitet, somväl har lust och förmåga att intränga bland andra nationaliteter. men saknar vilja och förmåga att assimilera sig med dem. Opinionens påtryckning hade icke heller lemnat tal. oberörd. Han medgaf att det finnes befattningar i staten, som af icke-kristna kunde skötas; men hvad beträffade domareoch lärarebefattningar, ansåg han detta omöjligt. Dessutom skulle icke-kristna embetsmän ej alltid kunna utöfva sina embeten; vi skulle sålunda behöfva kristna tjenstemän, som vid behof kunde hjelpa de icke-kristna, Ett sådant abnormt: förhållande kunde tal. icke vara med om, hyarför han yrkade afslag. Hr Liss Ölof Larsson, som var den 7:de i ordningen af talarne, men hvilken så8om äfven motståndäre vi här för samnmianhangets skull: omnämna, talade en timmas tid och hemtade, som det syntes, ur en varm öfvertygelse de skäl, han anförde mot förslaget. Han visste på förhand, sade han, att han skulle kommå i minoriteten, men .dettautgjorde för honom intet hinder att ånyo förfäkta samma åsigter, som han jemt på denna dag för tre år sedan uttalat, då detta grundlagsändringsförslag förr sta gången förevar i kammaren. Jermite det att han upptog flertalet af de skäl, ht Rundgren anfört, betonade: han för egen del, att reformen vore hvarken klok, nyttig eler eng rättvis samt bemötte omsorgsfullt och ej utan talang alla de skäl, som talade för förslaget. Såsom reformens försvarare uppträdde på förmiddagen, utom hr Rydberg, hrr Key, v. Geijer, Kolmodin, Wijk, Dalm, Ribbing, Staaff, Adlersparre, Nils Larson och Ehren borg; hvilken sednare ville bifalla båda punkterna, men endast kunde lemna sitt bifall till den första. Dessa öfriga talare förfäktade med mycken värma, ehuru på något olika metod, rättvisan och billigheten af reformen. Så räknade hr Keij till judarnes meriter, bland annat, att en jude undertecknat Napoleon III:s äktenskapskontrakt oeh att en iude vore författare till ou pågående följetongen i Dagligt Allehanda. Han. erinrade för öfrigt om att i Danmark judar ärö i afseende å politiska rättigheter likställda med andra medborgare, ett förhållande hvilket för öfrigt, som bekant eger rum i de flesta civiliserade länder. I Frankrike och Belgien — båda katolska länder — har män hunnit så långt att anslag af.