Dagens Nyheter – 17 februari 1870, sida 2

sjelfva förslagets ordalydelse deducera bevis för dess oantaglighet, till dess de förberedande åtgärder, som talaren ansåg nödvändiga, förut hunnit vidtagas. För bifall till förslaget uppträdde deremot en mängd talare, såsom hrr Bildt, v. Koch, de Geer, Arrhenius, Vv, Stockenström, Hallenborg, Rydin, Ehrensvärd, Dickson, Bergstedt m. fl. I synnerhet tycktes de Geers bestämda förklaring, att de vilkorliga ordalagen i förslaget lemnade k. m:t hans rätt bibehållen att till de embeten, som här vore i fråga, befordra efter skicklighet och förtjenst, vid hvilket uttryck tal. förklarade sig fästa begreppet af de till statens tjenst lämpligaste personer, utöfva mycket inflytande på frågans utgång. Trots det ljudliga ja, hvarmed talmannens proposition om bifall besvarades, begärdes dock votering, hvilken atföll med 93 ja mot 18 nej. I andra kammaren fortgick debatten öfver denna fråga från kl. half 11 f. M. till Kalf 4 e. m. och från kl. 6 till 10 på aftonen. Hr Victor Rydberg erhöll först ordet. Tal. började med en obehöflig erinran, att då han, såsom nykomling i riksförsamlingen och utan vana. vid att offentligt uppträda, likväl af pligten kände sig manad att i denna fråga taga till ordet, skedde detta ingalunda med anspråk att kunna angifva några nya synpunkter, hvarur denna vigtiga och förut sä omständligt be handlade fråga kunde betraktas, eller att framställa några nya argumenter för befrämjandet af hennes lösning. Frågan vore i sjelfva verket redan.löst: teoretiskt af vetenskapen och praktiskt af de civiliserade folkens rättsmedvetande, Innan den slutliga striden för hen nes lösning började i svenska riksdagens andra kammare, ville tal, blott uttala den önskan, att ett visst argument, som med förkärlek begagnats just då kulturfrågor förelagat till afgörande, ej måtte användas denna gång, nemligen det argumentet, att fördomar mot reformen existera utom: kammaren, bland allmänheten eller ,,bland kommittenterna. Tal. lemnade en utredning af representantens ställning till sina valmän, hvilkas önskningar väl böra beaktas, men icke aktas då de hafva sin grund i fördomar. Han måste handla som en sjelfständig man, såsom för siba handlingar sjelf ansvarig; och sättet för andra kammårens sammarsättning lemnade i detta fall all hödig garanti för hvarje ärendes konstitutionela och grundliga behandling. Hvad det nu föreliggande ärendet beträffade, så gällde det frågan, huruvida Sveriges grundlag. hädanefter skall känna sig. solidarisk med bekännelsetvång eller med bekännelsefrihet. Det fega handlingssättet att vackla mellan dessa båda grundsatser kan ej längre fortsättas. Det är både juridiskt och moraliskt omöjligt. Äfven i politiskt hänseende skall ett sådant vacklande ej länge bli tänkbart, ty gränserna mellan de olika nationerna utplånas så småningom genom den lättade samfärdseln; och tidens. klarnade medvetande omöjliggör sådana gränser, som skilja olika tänkande i religiösa frågor från hvarandra. Ingenting är i allmänhet onaturligare än att uppdråga gränslinier för frågor, som uteslutande tillhöra det andliga gebitet. De nu gällande stadgårna äro icke blott ett tvång mot ädlare dissenters, hvilka för sin fasta tro hindras från utöfvande af medborgerliga rättigbeter, utan lika mycket ett lockbete. för de svaga, som derigenom utsättas för frestelsen att för vinnande af timliga fördelar frångå sin religiösa öfvertygelse. Mången med tal. skulle utan tvifvel känna sig manad att försvara det döende trostvånget, om denna sak vore god; men nu är det en ond sak, som ginge sitt fall till mötes. — Under de strider, som vid denna riksdag förestå angående bankoch penningfrågor och frågor, som röra enskilda intressen, blir det ej tillfälle att lägga i dagen de ädla känslor och upphöjda tänkesätt, som finnas hos svenska folkets representanter; men i dag, vid denna frågas afgörande är ett sådant tillfälle, och tal. hoppades till Gud, att denna dag skulle bli en segrens dag och icke en nederlagets, att denna dag skulle visa verlden, som just med anledning af denna kulturfråga har sina blickar fästade på svenska riksdagen, att Sveriges folk intagit en värdig ståndpunkt i afseende på bildning och humanitet. Hr Bydbergs anförande, som mottogs med ljudligt bifall, utgjorde egentligen prologen till den verkliga diskussionen. Hr Rundgren, som efter honom fick ordet, förklarade sig genast som en afgjord motståndare till förslaget och riktade under ett längre anförande många ahmärkningar mot detsamma äfvensom mot den föregående talaren. Då det här är omöjligt att utförligare