Dagens Nyheter – 17 februari 1870, sida 2

att fortare vara redo, om något möjligen skulle infinna sig. Då vi hade framkommit till den sista, branta stigningen, var solen nära sin nedgång. Hon bredde sitt röda skimmer ut öfver fjäll och skogar, under det att Tyri-fjorden nere i den djupa dalen mörk och hemlighetsfull slingrade sig fram genom den låga alskogen. Vi voro enligt vägvisarens utsago på omkring 2,000 fots höjd, men likvisst hörde vi tydligt hvarje det minsta ljud nedifrån dalen, -— så stilla och klar var aftonluften i juli månad. Klockan närmade sig elfva — så länge varar nemligen midsommardagen i dessa fjälltrakter. Vi voro trötta af eftermiddagens vandring och hade gerna tagit vår tillflykt till hästarna. Men detta var nu omöjligt. Fjället höjde sig nästan lodrätt och endast med största möda kan man klänga upp från den ena framspringande klippspetsen till den andra; huru hästarna, äfven utan ryttare, kunna klättra upp här, förblir, till och med då man ser det, en gåta. Såväl vi som de kommo cmellertid utan ofall upp till. fjällets topp; ytterligare omkring en halftimmas vandring och vi framkommo till en plats, som syntes oss lämplig för vår nattliga kampering. Mellan två höjder sträckte sig ett snår af ljung och enbär, och framför en liten gräsbevuxen fäck låg en flat klippa, på hvilken