Dagens Nyheter – 15 februari 1870, sida 1

starkt nog och den danska monarkien stor nog, för att det tyska elementet kunde förefinnas derinom utan fara... Förlusten af Norge skapade hos oss Slesvig-Holsteinismen, hvilken endast den nordiska unionen kan tillintetgöra. Det går mea staterna som med himlakropparne: de utöfva dragningskraft i förhållande till. sin storlek. Danmark har lidit kränkningar i Frankfurt; : det förenade Norden skulle icke blifva utsatt för en sådan behandling. Tyskland är: endast modigt mot den svage. Genom Holsteins besittande skulle Norden. utöfva inflytande på den europeiska politiken. Jag önskar derför af hela mitt hjerta, att den dynastiska enheten må kunna bevaras med afseende på Holstein. E. maj:t delar måhända icke dessa åsigter . . . Med afseende på en mycket ömtålig punkt hade Danmark helt och hållet gått in på kung Carls förslag, nemligen med afseende på frågan om tronföljden. Monrad tillställde på kung Christians befallning kabinettet i Stockholm ett förslag till familjfördrag om arfföljdens ordnande. Den längst lefvande af de begge konungarne skulle bestiga tronen i Norden, efter: honom skulle följa den närmast arfsberättigade efter den först afdöde konungen, derpå skulle ; tronen öfvergå till den andra dynastien o, sg vV., så att Skandinaviens krona skiftesvis bures af en medlem af huset Bernadotte och af en medlem af huset Gliäcksburg; först derefter skulle kronan stanna hos den manlige arfvingen af den som sednast burit den tredubbla kronan ). En sådan kombination.kan tyckas lägga.i dagen en påfallande sjelfförsakelse . från furstefamiljernas sida; men man har icke den ringaste grund att tvifla på, det Monrad gjorde förslaget på fullt allvar. Till den anförda korrespondensen hör vidare ett bref af den 16 maj från von Quanten till den för sina skandinaviska sympatier bekante och i nu omtalda korrespondens invigde hofjägmästaren Carlsen, som inträdt i danska regeringen. . H:t majestät, skref von Quanten, ser i ert inträde i ministeren ev garanti för, att hr Monrad ernar med fasthet gå in på det skandinaviska programmet och skrida till dess genomförande i närmast kommande tid, .till lycka och trygghet för Nordens tre folk. Redan hafva nio dagar förflutit; sedan hans majestät afsände sitt svar på hr Monrads. bref, och ännu har icke något svar i anledning deraf ingått till honom. H:s majestät är i hög grad orolig öfver ett dröjstål, som sätter . motståndarne till denna plan, moötståndarne dertill, att Sverige företager en beväpnad intervention med hänseende till nordoch mellersta Slesvig, i tillfälle att förbereda sitt motstånd. både i svenska statsrådet och utanför detsamma. När saken blott först är kommen i gång mellan de tvenne regeringarne, skall faran i detta afseende naturligtvis blifva mindre. H:s majestät tror sig med afgjord visshet kunna säga, att friherre De Geer, som är ministerens egentlige chef, är gynsamt stämd för unionen. Han har åtminstone uttalat sig i detta syfte. Då denne statsman en gång binder sig vid denna sak, kan man vara förvissad om, att han samvetsgrannt skall blifva den trogen, enär han är en man, som förenar konseqvens i åsigter med fasthet i deras utförande. Hvaraf kom det nu, att den ifver, man i Stockholm lagt i dagen, plötsligt svalnade? Låg orsaken dertill i brefvet af den 13 maj, i Manderströms vägran eller i en inblandning af kung Carls broder, prins Oscar? Vi veta det icke, och man känner det icke allmänt ens i Norden, der detta ärende ännu är temligen obekant. Säkert är emellertid, att förhandlingarne icke fördes vidare, och man tyckes icke sedermera ha återkommit till dem. Många, som äro välvilligt stämda för sa) Om man antager att konung Carl dött först, skulle Christian IX blifvit de tre rikenas konung; efter honom prins Oscar; derefter prins Fredrik — och så skulle kronan stannu kos hans afkomlingar. :