Dagens Nyheter – 15 februari 1870, sida 1

jag har ingen vän, intet band på jorden, låt mig arbeta för dig, låt mig stanna hos dig — broder! Hans hufvud var upplyftadt, hans klara ögon hvilade på Giovanni med den mest öppna, trofasta, ärliga blick, gom ännu strålat ur ett menniskoöga. Giovanni förstod den, hans hjerta rördes, hans tårar runno. — Förlåt mig, sade han, luta dig intill mig. Hans öppnade famn mottog Max, bröst mot bröst greto de båda männen. — Ljuset skiner och skuggorna falla på alla, sade Max mildt, vi skola hjelpa hvarandra i de mörka stunderna. Förbundet var besegladt, och de skildes ej mera åt. Då Giovanni tillfrisknat, uppslogo de sina bopålar tillsammans och arbetade sida vid sida. Efter några månaders sammanvaro kom Giovanni en dag och lale sin hand på vännens skuldra. — Max, sade han, vill du taga mig till elev? Rolf endast såg på honom. Hvad menar du? sade han slutligen. — Du vet, huru det är, sade Giovanni sorgget, du är mästaren och jag endast ett barn. Då steg Max upp, betraktade honom med sitt lugna och dock så ömma småleende och sade: — Dyre vän, förstår du icke, att en dag skall komma, då vi icke längre stå på samma ståndpunkt, då du skall hafva vunnit ett långt försprång? i