Dagens Nyheter – 15 februari 1870, sida 1

Klara tårar skimrade i främlingens ögen och han lade sin hand på Giovannis panna, -— Ja, sade han, hon har vinkat dig, ligg nu stilla. Det blef tyst; ingen af dem yttrade ett ord vidare. När läkaren kom, hade Giovanni återsjunkit i sitt medvetslösa tillstånd. Han hade dukat under af ytterlig svaghet. Dagar och nätter låg han i en slags dvala, och när han vaknade derur, föll hah i en svår neryvfeber och yrade och hviskade ständigt om de fordna dagarne i Florens; han var mycket nära döden, men lifvet behöll slutligen segern. Efter en lång strid kom slutligen en dag, då den varma hudeh blef fuktig och de stora, håliga ögonen åter glänste lugnt och mildt. Den dagen var hans lif räddadt. Han hade sedan morgonen legat i en synbarligen lätt sömn, hvarur han först mot aftonen uppvaknade. Ett lugnt uppvaknande, så ljudlöst och stilla, att han ej rörde en led, så tyst, att efter flera minuter, när han såg sig omkring, hans sjukvaktare trodde att han ännu sof. Det första ljud, som kom öfver hans läppar, var denne vårdares namn. — Rolf! sade Giovanni. Max störtade upp och såg de välbekanta ögonen lugnt betrakta sig; han gick fram till sängen, lutade sig ned och vidrörde den matta handen, som för ett ögonblick drogs tillbaka, men sedan låg alldeles stilla,