Dagens Nyheter – 15 februari 1870, sida 1

stocKnOIm, trycCs! skulle lemna. De områden i den danska monarkien, som berodde eller komme att bero af Tyskland, skulle ej upptagas i unionen; men den svensk-norska regeringen skulle med all makt motsätta sig, att den danska delen af Slesvig skildes från Danmark. Hon skulle dessutom verka, att Slesvig eller den del deraf, som ej skildes från Danmark, blefve en integrerande del af detta. Båda dynastierna skulle ingå ett familjefördrag, enligt hvilket de tre kronorna skulle kunna förenas på ett hufvud. Det skulle vara konungens af Danmark eller hans premierministers sak att antingen inleda officiela underhandlingar om de nämnda förslagen med kabinettet i Stockholm eller att bringa dem å bane vid konferensen i London. Initiativet tillkom, enligt konung Carls förmenande, Danmark, emedan dess fara föranledt planen, och man skulle framför allt erinra sig, att intet tyskt element finge upptagas i den tilltänkta unionen. Man skulle endast bistå konungen af Danmark till att återvinna den norra hälften af hertigdömet Slesvig, emedan krigets gång då gaf anledning antaga att Slesvig icke! kunde helt och hållet räddas; men det var nödvändigt att de återvunna distrikterna blefvo införlifvade med den danska monarkien, så att mindre anledning än någonsin skulle återstå för Tyskland att blanda sig i nordens inre angelägenheter. Utom de båda konungarnes bref, har förf. haft den om konung Carls förslag förda, ieke offentliggjorda depesch-vexlingen till sitt förfogande, och det framgår häraf, att den första inledningen, som gjordes alldeles utanför den konstitutionela vägen, besvarades i Köpenhamn med ett erkänsamt bifall. Monrad skref t. ex. direkte till konung Carl den 28 april: Jag hade redan flera gånger haft tiilfälle att uppskatta den outtröttliga uppmärksamhet, hvarmed E, M:t följer Danmarks öde, och Eder litliga sympati för vår rät:visa sak. Denna gång låter E. M:t sig icke nöja med att betrygga nutiden, utan Ni har för alltid velat skydda både Danmarks och Edra egna stater mot den fara, som alltid hotar de små nationerna från mäktiga grannars sida, om icke dessa små nationer, erkännande sina gemensamma intressen, ömsesidigt understödja hvarandra och sätta hela sin samlade kraft mot utlännningars våldshandlingar. Jag beder E. M:t gunstigast mottaga försäkringen om min innerliga tacksamhet tör den ära, som Ni visat mig genom att låta mig få del af den första underrättelsen om en stor, för de tre monarkiernas framtid fruktbringande id6. I bhistoriens årsböcker skall detta initiativ kasta en oförsvinnelig glans öfver E. M:ts namn. Sedan ett dylikt svar ingått, återstod för kung Carl endast att underrätta sina egna ministrar om det tagna steget, hvarom de hittills varit ovetande ) Frih. de Geer och grefve Manderström gingo till en början in på idn om en sådan underhandling; men den sednare förklarade sig snart icke vilja hafva något vidare att dermed skaffa. Samtidigt inträffade bref från Köpenhamn, hvari man afslog att taga första stoget, i det man ansåg, att initiativet borde utgå från Sverige-Norge som den mäktigaste staten och emedan det vore farligt för Danmark att på konferensen komma fram med unionsprojektet. Monrad uttalade till och med åsigter, som syntes stå i fullkomlig strid med ett af de nyss nämnda hufvudvilkoren, i det han nemligen, efter att i ett nytt bref till konungen af Sverige, dateradt den 13 maj, hafva yttrat den meningen att det tillhörde kabinettet i Stockholm att bestämma, när förhandlingarne skulle börjas, uttalade sig sålunda: Nordens politiska enhet bör vara en garanti för egandet af Holstein. Så länge vi egde Norge, var det skandinaviska elementet ) Det betviflas att någon af ministören kände till denna hemliga underbandling förrän den blef omtalad i en norsk tidning.