Dagens Nyheter – 15 februari 1870, sida 1

-— DU om tillslutits, hade han, nästan liflös, fallit ned på golfvet. Daågsljuset hade alldeles försvunnit, och månans bleka strålar kastade sitt kalla sken öfver Giovannis liflösa anletsdrag. Han låg der en hel timma, han låg der ännu, då fotsteg ljödo i den knarraände trappan, en hand bultade på dörren och slutligen öppnade den. Hästigt hördes ett rop: Ljus, skaffa hit ljus! och då menniskor kommo in, sågo de den bleke ynglingen på golfvet och knäböjande bredvid honom, en annan man, nästan lika blek, men med Vf i de milda, blå ögonen. Han knäböjde ännu och fuktade det bleka anletet med vatten, :han gned de kalla händerna, kände efter vid handleden, men intet tecken till lif visäde sig, pulsen rörde sig knappast. — Skynda till närmaste läkare, intet ögonblick är att förlora, utropade han slutligen och, tagande Giovannis aftärda kropp i sina armar, bar han honom till sängen. !Först när han lades i sängen, rörde sig ögonlocken; de darrade, ögonen öppnade sig, först svagt och omedvetet, sedan vidt och liksom förvirrade. Blicken stannade frågande på främlingens ansigte; denne lutade sig ned och sade: — Ligg stilla! Din strid är förbi, hvila nu! Ett mildt småleende sväfvade öfver Giovannis läppar. — Hon har vinkat mig hvarje natt, sade han, jag såg henne nyss genom glansen af hennes gyllene hår.