honom, skulle på hofvägen snart avancera till höga befäl och samtidigt till de hofcharger och hederstecken, som ställa en medborgare på de öfversta trappstegen inom rangskalan. Men frih. Liljenerantz syntes redan i en mycket ung ålder ha blifvit fullkomligt mätt på det slags ära, som på den vägen kunde förvärfvas. Efter ett eller annat års tjenstgöring såsom konungens adjutant, tog han afsked ur konungens stab och kort derefter från befattningen såsom tjenstgörande kammarherre hos drottningen. r 1866 tog han afsked ur krigstjensten, sedan han beslulit att uteslutande egna sig åt det medborgerliga och politiska lifvet. Han hade då redan inträdt såsom verkställande direktör i Industri-kredit-aktiebolaget i Stockholm och utsågs sedermera till ordförande i dess direktion. Vald till stadsfullmäktig i Stockholm redan då den nya kommunala representationen första gången skulle bildas, blef han äfven vid de första riksdagsmannaval, som egde tum efter representationsreformens genomförande, utsedd till. en af hufvudstadens representanter i andra kammaren, hvilket förtroende åter lemnades honom vid det val som sistlidet år egde rum. Hvar och en mera bemärkt person, hvilkens lefnadsriktning undergår en oförmodad förändring, blir föremål för summariska och oblida omdömen. Med ingen har detta kanske i så hög grad varit fallet som med frih. Liljencrantz, och ingen — skulle vi väl kunna tillägga — har : låtit det så litet gå sig till hjertat som han, Inom : hofkretsen och bland hans jemnåriga inom rangregementena väckte det horrör att se honom från hofvets salar och order-rummet stiga ned till en borgerlig banklokal, för att der fungera i triviala penningbestyr, och nästan hela embetsmannahierarkien, som utan ringaste anmärkning skulle sett honom både söka och vinna sin lycka på hofvägen och då kanske egnat honom sitt -fullkoniliga erkännande och de vördsammasteaktningsbetygelser, ropade öfverljudt på lycksökeri, när han egnade sig åt borgerliga värt, när han sökte och vaan medborgerligt förtroende och när han inom kommunens eller folkets representation uppträdde med stor skärpa och talang, med frisinthet och sjelfständighet, hvilka sistnämnda egenskaper han för öfrigt ådagalade redan vid sitt första uppträdande på riddarhuset, der han och hans fader, konservåtismens gamle kämpe, stodo i mötsatta läger. Man har utan tvifvel rätt deri, att friherre Liljenerantz var ärelysten; men vi skulle önska, att något mera af den ärelystnaden funnes hos mängden af de-löjtnanter och kungl. sekreterare, som . funnit för . godt att rynka på näsan åt hans sednare lefnadsbana ). Det var en ärelystnad, som icke kunde tillfredsställas af hvarjehanda yttre utmärkelser, utan af medvetandet af att duga till någonting, kunna uträtta något af-betydenhet och af utsigten: att till: följd af egna talanger, egen förmåga och eget oförtrutet arbete komma:i en ställning, der han kunde utöfyva ett. stort och gagneligt inflytande. Förmodligen sväfvade för hans sinne bilden af hans farfarsfar, prestsonen Johan Westerman, hvilkens stora förmåga Gustaf IIE förstod att använda till gagn för landets finanser: och ekonomi och: hvilken 1815 dog såsom grefve Liljencrantz, lemnande efter sig det berömmet att ha varit den störste finansminister Sverige.och säkert en af. de utmärktaste något land haft att uppvisa. Den talang Joh. Liljencrantz utvecklade såsom folkrepresentant, den outtröttliga ifver och arbetsamhet, han ådägalade, erkännas äfven af hans motståndare. Å Vi ha haft tillfälle att iakttaga hans verksamhet och personlighet ganska nära, och vi böra uttala den öfvertygelsen, att det icke fanns: den ringaste affektation i-det varma intresse, hvarmed. ham -egnade : sig åt offentliga angelägenheter, att han fann sin. lust och glädje i en öppen och -:ridderlig kamp för principer och att han så klart som någon insåg, att den ära, som vinnes på bivägar och -ginvägar och som icke har något underlag i eget medvetånde om förmåga och förtjenst, icke är särdeles mycket värd; vi böra tillika uttala den öfvertygelsen, att om han fått lefva, utveckla sig och hinna mognad, han utan: tvifvel skulle blifvit en utmärkt statsman. Den brinnande ifver, hvarmed han omfattade fosterlandets allmänna angelägen4) Anmärkas bör att under de sednaste åren ett vänligt och förtroligt förhållande åter hade inträdt mellan frih. Liljencrantz och många af hh