Dagens Nyheter – 14 februari 1870, sida 2

— Det började att blifva sent, sade Max, jag trodde att ni hade glömt ert löfte. — Nej, Rolf! Jag brukar icke glömma. Nåväl! Har ni slutat? Är er tafla färdig? — Jay den är färdig, kora sjelf och se. Det var en stor altartafla, dess ämne var den tilldragelse, om Hvilken står skrifvet: hvarhelgt i verlden evangelium predikas, skall den blifva omtalad som ett evigt minnemärke. De båda männen stodo framför bilden. Max stödde sig åter på sin käpp; hans lugna, något sorgbundna ahsigte förändrade sig icke det ringåste, han afvaktade hvad den gamle skulle säga. Men Rossi talade icke på en lång stund, och då orden slutligen kommo öfver hans läppar, voro de låga och få. — Du har hedrat min ålderdom! En gammal mans välsignelse Kvile öfver dig! var allt hvad han: sade. z Men öfver Maxs bleka kind spred sig en rodhad; han rätade på sig, Hans röst, eljest så fri från rörelsö; blef hastigt klangfull och vek. CMästare! gif mig lönen! Jag har arbetat för den! utropade hän: Den gamle mannen betraktade honom ett ögonblick, derpå lade han långsamt och sakta sin hand på Max skuldra, men såde endast med darrande -röst två :ord: Min son! Max Rolf gick hvarje dåg genom den skuggiga trädgården, genom den gamla hvälfda porten, sattivid Lucias sida och betraktade