Dagens Nyheter – 8 februari 1870, sida 1

— 12 — Han tyckte att han satt mellan buskarne borta i skogen. Det var en söndagsmorgon. Kyrkklockorna ringde, och kyrkfolket drog förbi. Då hörde han en flicka skratta borta på vägen; men hvilket skratt! Det var som, ja som, — ja, han visste icke hvad; men det visste han, att något så vackert hade han aldrig hört förut. Han drog sig längre in mellan buskarne, medan han tittade fram. Då såg han en hustru och en ung flicka, som ledde en liten gosse vid handen, gå förbi. Det var kyrkfolk. Hustrun höll just på att banna flickan, för det hon lekte med gossen nu,! då de gingo till kyrkan och borde tänka på allvarligare ting. Men oaktadt flickan uppenbart gjorde sig all möda för att vara högtidlig, kunde hon dock icke få bort löjet, som ännu efter skrattet lekte omkring hennes!mun. Det låg som ett ljusskimmer öfver henne, och han, som låg bakombuskarne, bländades nästan deraf. HanXyvågadeticke draga andan, så länge han såg dem, och då äntligen krökningen på vägen bortskymde dem, drog han en lång suck. Han uppvaknade som ur en dröm, det förekom honom gom om han tappat något, utan att dock riktigt veta hvad det var, och som han borde få tillbaka. Det var som något drog honom med på vägen till kyrkan, och han kunde icke vänta längre på sin mor — ty henne hade han väntat på — utan gaf sig utaf.l Allt detta tänkte Lars på, medan Ragnhild