Dagens Nyheter – 8 februari 1870, sida 1

en af kapitalets egendomligheter är att det alltid afkastar ränta. Gifver den affär, i hvilken det är engageradt, förlust, så förloras derutöfver räntan, ifall hon ej redan är tagen med i beräkningen. Nu gifver berättelsen ej ens en antydan om, huru stort kapital i denna singuliera vexelrörelse varit användt; vi hafva försökt att leta oss till dess belopp, hvarigenom vi blifvit nödgade dels att underkasta oss ett högst mödosamt arbete, som egentligen bort tillkomma hrrrevisorer, och dels att utsätta oss för de misstag, som så lätt begås, när man skall stödja ett räsonnemang på siffror, som man sjelf är öfvertygad om, att de ej äro fullt exakta. Vid årets ingång var ett kapital af något öfver rdr 3,100,000 i denna rörelse nedlagdt. Detta belopp sjönk redan i medlet af januari så tillsammans, att det från nämnde tidpunkt, intill medlet af juli, blott uppgick till 1 mill. å 500,000 rdr. Men vid denna tid kunde fullmäktige, genom några högst märkvärdiga finansoperationer, uppbringa beloppet till c:a rdr 3,000,000, hvarefter det till årets slut varierad2 mellan 4 och 6 millioner rdr. Medelbeloppet af det kapital, som året om för denna rörelse användts, torde hafva uppgått till rdr 2,800,000 å 2,900,000, vi säga, i rundt tal, rdr 3 millioner. Hvart månde räntan hafva tagit vägen på detta stora kapital? Är den kanske att söka i trakten af eller på vägen till Ab dera? När vi vilja undersöka huru stor förlust vexelrörelsen gifvit, bör denna ränta tagas med i beräkningen. Nu gifva de sämsta af bankens dåliga obligationer 4 proc., och om vi lägga denna låga ränta till grund för beräkningen, skulle banken, utöfver förenämnde rdr 39,000, hafva förlorat rdr 120,000. Och icke ens dessa summor angifva hela förlusten; i bankräkenskaperna förefinnasännu flera poster, som hit kunna hänföras, och vi åtaga oss att bevisa, det totalförlusten på denna affär betydligt öfverskrider rdr 200,000. Den bankir, som så skötte en dylik rörelse, vore snart nog ruinerad, om han ej i tid blefve ställd under förmynderskap, Sanningen likmätigt få vi likväl tillägga att fullmäktige för dessa penningar haft mycket roligt. De hafva fått telegrafera och skrifva, de hafva fått drifva kurserna till oerhörd höjd, de hafva fått chikanera och trakassera dem, som af sådan orsak ville hafva silfver, de hafva fått tvinga silfverplantsar och specier att vandra ut endast för nöjet att åter tvinga dem att vandra in, de hafva fått utfärda drakoniska dekret mot lånesökande, dem saken alls icke angick, de hafva fått väcka oroi sinnena och på samma gång läsa tidningsartiklar, bvari de i vishet jemfördes med gudarne — ja, en fullständig beskrifning på alla de roligheter de haft för sig skulle fylla digra volymer. Men vi, som önska en gång få upplefva slutet på dylika dårskaper, vi fråga om det allmännas medel för evig tid skola offras på oförnuftiga upptåg, dem man gifver namn och värdighet af affärer. Och då vi af egen erfarenhet veta, att man inom en institution, Så högförnäm som banken, alltid vänder döförat till för upplysningar, som äskas af den låga hopen, så hoppas vi att bland hrr ledamöter af a a TT RAN RR ren RTR Vr TRANS TN VANR