Dagens Nyheter – 8 februari 1870, sida 1

--—-— (0 gret ut vid hans bröst, och tanken gjorde honom varm igen. Så tyckte han att han dansade, och flickan som han dansade med var densamma, som log medan han låg bakom buskarne. Omedvetet tryckte han Ragnhild fastare intill sig, som om han ännu hvirflade om i dansen. Hans hjerta klappade, hans ögon lyste och en häftig glädje färgade hans kinder. Så satt han en sommarafton uppe vid sätern. Berte gatt vid hans sida. Också nu log hon, och han var lycklig. Då fattar han hennes hand, böjer sig raskt ned och kysser henne. Drömmande lutar sig Lars baklänges, som om han rätt ville njuta sin lyeka. Men snart mörknar hans min. Hans sista samtal med Berte dagen före hennes bröllop påminner han gig. Han ihågkommer huru han bad henne, men till ingen nytta, och vid dessa tankar störta alla de sköna, kärleksfulla minnena öfverända. Han erinrar sig att han i sin vrede sade till henne, att den dag skulle komma, då hon kunde behöfva honom och då hon skulle ångra sitt val, ty huru skulle skolmästarn kunna föda henne. Då skulle ordningen komma till honom. Men hon hade lofvat, att det aldrig skulle ske. Så påminde han sig de långa år, han efter skolmästarens död hade setat och väntat på att hon skulle komma och försona sig med