Dagens Nyheter – 8 februari 1870, sida 1

stödde armbågatne mot sina knän och lutade hufvudet i händerna. Modren kom in, men han märkte det icke, ty annars plägade han alltid låtsa munterhet, när hon var tillstädes, för att icko oroa henne med sina sorger. Han hade dock icke kunnat dölja för henne att något fattades honom. Hon hade en längre tid sett, att det icke stod bra till med honom, och hade i tysthet gifvit akt på honom. Nu, då han satt borta vid spiseln, hörde hon honom tungt och suckande hemta andan. Det lät nästan som han gret, och han hade alltid förut varit så munter. Hon satto sig sakta vid bordet och började sticka på ett par strumpor. Han upplyfte hufvudet och såg på henne. Han försökte ett småleende, men mötte hennes bekymrade blick, och småleendet liknade mera gråt än löje. Derför reste han sig och ville gå ut. — Halvor, hvad är det? frågade modren. Han vände sig om till henne och log, men hon lät icke narra sig. Hon skakade bedröfvad hufvudet, gick bort till honom och bad i öm ton: Säg mig hvad som felas dig, Halvor! Och han sade henne allt. — Min stackars gosse, suckade modren, då han slutat. Att det skulle vara hon, just hans dotter! Så kom det ändå! Ja, ja! — Och medan hon höll den ena handen om hans hals ochkläppade honom med den andra, liksom då han ännu var ett litet barn, tänkte hon på