Dagens Nyheter – 7 februari 1870, sida 2

— 0 — och aldrig hade någon sett dem oense på fullt allvar. Föräldrarne hade, hvar och en på sin sida, sökt att så mycket som möjligt hålla dem från hvarandra, men ingendera hade rent ut förbjudit dem att vara tillsammans eller för öfrigt talat med dem derom. En gång likväl hade Lars låtit ett yttrande falla, utan att de vidare fästat sig dervid. Det var nemligen en dag, då hån häåde öfverraskat dem lekande man och hustru. Han stannade, och i det han tog Ragnhild vid handen och förde henne hem, hade han med ett bittert, spotskt smålöje sagt till Halvor: Du sträfvar väl högt, du. Från den dagen vårdade Han henne mera omsorgsfullt och sökte vid alla tillfällen aflägsna henne från Halvor. Denna varsamhet tilltog i synterhet sedan båda blifvit fullvuxna. De unga märkte snart, hvar för sig, att man gerna ville hålla dem från hvarandra, men då ingen sade något till dem, frågade de heller ingen. Det var likasom båda, sig sjelfva ovetande, voro rädda för att göra den frågan. Det är osäkert om detta tvång dämpade deras lust att se hvatandra; säkert är att tillfället från den tiden förde dem märkvärdigt ofta tillsammans, ty tillfället måste det vara. Tillfället är de ungas skyddspatron i sådana saker, åtminstone uppbär det skulden derför. På sednare tiden brukade Ragnhild som oftast gå upp på fjället och plocka bär,