Dagens Nyheter – 2 februari 1870, sida 2

ovilkorligen måste besyara hans böjelse. Hon antog derför att jag varit nog usel att inbilla heime;, det hön var älskad för att misöfva älla misstatkår. Ack, min vän, det vår ett af de mest bedröfliga uppträden, man kan föreställa sig. Jag teg Så lähge hon änklagade och talade först då, mär -smärtan öfverväldigade :hebne. Hvall jäg sade minnes jag icke; blött :att orden utgingo mur djupet af mitt hjerta, lifvad af mininterliga önskan att mildra hennes -sofg, men jdg förmådde det icke. Jag lyckades likväl att befria mig från den förfärliga misstanken att hafva bedragit henne. 4Det var en bittert ljuf -;stund då hon åter slöt: mig -tillsitt bröst, då hon blickåde in i mina ögon och med darrande läppar hviskade: Älskade barn, förlåt och beklaga din olyckliga mor. (Jag gret, Justus, gret af sorg och förtviflan öfver satt ingehting .kunmmå göra för denna olyckan. CAftonen Var långt framskriden, då min stackars älskling, utmattad afrde våldsamma sinhesskaknihgårne, lät öfvertala sig att-Zå till hvila. Hennes krafter voro uttömda. På -höndade sitt hufvid med på kudden, utbrast Hon-i snyftningar och med sammanknäppta händer hviskade hon: —-Milde fader, låt: mig dö! Den Allgode lät henne icke dö, men han lät sömnensrengel tillsluta hennes ögon öck