Dagens Nyheter – 29 januari 1870, sida 2

ARV jag, och der läsa att din kärlek i dag är densamma den var i går. — Den är oföränderlig, men hoppas icke på framtiden, hviskade hon. Halfdans inträde afbröt allt vidare samtal oss emellan. Han hade, enligt hvad jag sedan erfor, icke träffat Agda efter deras sammandrabbning aftonen förut. På mig fästade han en föga vänlig blick, men på Agda en som var så ödmjukt bedjande, att den sqvallrade om huru stark den känsla måste vara, som förmådde så böja hans stolthet. — Jag har icke: haft mod att träffa dig förr, sade han. Min feghet tillhviskade mig att jag borde dröja dermed till dess du hade omfamnat din mor. Kärleken gör oss milda och öfverseende, och derför vågar jag nu hoppå din tillgift. Har jag missräknat mig? — Du missräknar dig aldrig på mig, ifall du rätt bedömer min karakter, svarade Agda vänligt, men det låg kyla i vänligheten. CHalfdan vände sig till mig för att säga några meningslösa fraser. Ottilia inträdde kort före middagen. tHon var klädd i ljust siden och utan andra prydnader än ett juvelssmycke som sammanbhöll kragen. Huruvida hon i sin första ungdom varit mera intagande än hon nu. är, synes ovisst; mig föreföll hon som den mest älskliga qvinna,