Dagens Nyheter – 28 januari 1870, sida 2

SCHennes och min framtid hotades, det insåg jag, och ehuru jag var besluten att strida och om möjligt segra, kände jag mig likväl modlös. Du finner detta erbarmligt ömkligt, men jag, jag finner det helt naturligt: tDen sista maj var på en söndag. Vi foro alla till kyrkan. CVid utgången derifrån bjöd Agda sin f. d. friare, öfverste K—n, till Stjernvik på middag, tillika med prostens. scÖfversten tackade, han kunde icke hafva den äran; prostens de voro förtjusta åt att få komma till Stjernvik. Sara, som icke utan synbar harm sett att jag återvändt till Agda, visade mig en i ögonen fallande köld, under det hon var idel solljus mot professorn, som jag, i parentes sagdt, inom mig afskydde. Han blef ganska intresserad af den qvicka prestdottern. Mot Agda deremot iakttog han en vördnadsfull artighet, fri från allt galanteri, men detta hindrade mig icke att vara svartsjuk. Söndagen förflöt behagligt och gladt. Vi voro i begrepp ätt sluta supån, då dörrarne till matsalen. öppnades och — Halfdan inträdde. Om åskan slagit ned, hade vi icke blifvit mera öfverraskade, och hvad mig särskildt beträffar, kan jag försäkra dig, att jag erfor en förkänning af de qval, som väntade mig. Hans svarta ögon flögo med ett missnöjdt uttryck kring rummet, och då de stannade på professorn, som stod midt för dörren