Dagens Nyheter – 19 januari 1870, sida 2

färd vare lagen för våra handlingar): se der det främsta vilkoret för önskningarnes uppfyllelse. Väl är det sannt, att ingen lag,ingen grundsats, huru hög och lefvande den än må vara, eger tillräcklig makt att förekomma allvarsamma meningsstrider eller ens dessa politikens oskyldigare tornårspel, af hvilka den enskilda talenten ofta skördar större ära, än samhället vinst; men inom en rådplägande församling, der allaigrunden vilja befrämja ett och samma mål, der kunna dock aldrig skadliga parti-söndringar få mnågot fotfäste. Tänkte alla lika om de tjenligaste medlen, genom hvilka målet bör uppnås, så vore det mer än sannolikt, att ingen tänkte med fullt besked och vederbörlig sjelfständighet. Nej, m. h., åsyftar blott vår sträfvan först och sist ett älskadt fosterlands bästa, å kunna vi fritt och, om så någon gång behöfves, täfven skarpt meddela; hvarandra våra olika öfvertygelser och erfarenheter utan fara för att den väsentliga endrägten deraf skall störas eller ofärd inträffa. Tider hafva visserligen funnits, då meningsstriderna inom representationen urartat till en strid om väldet; men så hafva ock andra tider funnits, då den fredliga stillheten varit föga annat än en yttring af svaghet eller beroende, Genom intetdera har samhitllets surda utveckling blifvit befordrad. Då det nu åligger oss, såsom folkets ombud, att i vår mån bidraga till en dylik utveckling, kan det likväl icke undgå någons uppmärksamhet, hvilka svårigheter dervid möta. Våra dagars opinioner tränga lika starkt på som de hastigt omvexla; man fordrar gerna af hvarje riksdag med allt för stor otålighet mer än den förmår uträtta, och dessutom förefinnes, när bekymmer trycka, en naturlig benägenhet i sinnena att i sjelfva samhälls-organismens beskaffenhet söka orsakerna till de besvärliga verkningar, som i någonting helt annat hafva sin upprinnelse. Redan dessa omständigheter äro nog miktiga att vilseleda omdömet i fråga om landets verkliga behof och hvad som för den gångeh bör göras. Ty derom äro vi utan tvifvel alla ense, att hvarje förändring i våra. förhållanden icke nödvändigt innebär en förbättring och attbotemedlen kunna vara värre än det onda, man genom dem vill afhjelpa. Men här, liksom på de öfriga lefnadsområdena, har lyckligtvis den goda viljan, det redliga uppsåtet, en förunderlig makt att klara blicken och uppsöka de rätta utvägarne. Gifve Gud derför, att hon alltid måtte få behålla sitt herravälde otörkrätikt! Med en bättre önskan kan jag j afeluta min första helsning till eder, mina herrar, på samma gång jag ödmjukt återupprepar min bön om eder trofasta hjelp i mitt eget arbete. Första kammaren beslöt, på hr Bildts framställning, att i sitt protokoll intaga uttrycken af sitt deltagånde i den stora förlust, som genom hr F. Schartaus frånfälle träffat första kammaren och det allmänna, I första kammaren utsågs, med samtliga rösterna, till sekreterare, ende sökanden, riddarhussekreteraren C. :O. Brakel. Andra kammaren väljer sekreterare i morgon, då för öfrigt hvardera kammaren skall utse deputerade, som ega att, jemte talman och sekreterare, tillsätta kamrarnes kansli-personal och vaktbetjening, hvarförutom andra kammaren vid samma tillfälle utser tre ledamöter att handhafva vården om kammarens ekonomiska angelägenheter. Om lördag förrätta båda -kamrarna val af ledamöter och suppleanter i de ständiga utskotten, af kanslideputerade samt af ledamöter i talmans-konferensen. TI fråga om antalet af förenämnde suppleanter i andra kammaren uppstod någon öfverläggning, hvarunder hrr Hierta, Lindström, Bergström och Asker uttalade den åsigten, att suppleanter, såsom vid de två föregående riksdagarne egt rum, ej behöfde väljas till lika antal som de ordinarie ledamöternas, utan kunde bestämmas till hälften eller något deröfver, Det lika antalet kunde. lätt ge anledning till misstanka, att de ordinarie ledamöterna ej behöfde vara så punktliga. Hrr Medin; Kallstenius, John Ericson, Jan Andersson och Wennerus förordade deremot utväljandet af ett lika stort antal suppleanter som ledamöter, under anföranmde, bland annat, att erfaremheten vid föregående riksdagar visat behöfligheten häraf, äfvensom att det måste linda de mångå nyvalda ledamöterna till gagn, att, då de fleste af dem ej kunde inkomma såsom ordinarie ledamöter i utskotten, åtminstone någon gång ega tillfälle att såsom suppleanter deltaga i dessa arbeten och ha nöjet att öfvervara de lärorika sammankomsterna. Striden härom kunde ej slitas utan genom votering, som utföll med 131 röster mot 44, i följd hvaraf kammaren sålunda kommer att utse lika många suppleanter som ordinarie ledamöter. I hvardera kammaren infunno sig under sammanträdets lopp tvenne öfverstekammarjunkare med kallelse från konungen till kamrarne, att i dag efter slutad gudstjenst i Storkyrkan infinna sig å rikssalen, der konungen då öpp