Dagens Nyheter – 19 januari 1870, sida 2

mendering, som räckte ett år. I början skref Agda fHitigt. Hennes; bref utgjorde nu, liksöm under kadett-tiden, min största glädje, Helt plötsligt upphörde de, och jag mottog från faster Martinson ett, hvaruti hon bestämdt förbjöd mig och Agda all brefyexling. Hon fordrade -af mig, att jag, såsom ett tacksamhetsbevis mot henne som uppfostrat mig, skulle afstå från att skrifva. Hon slutade sitt bref med dessa ord: : — Jag skall anse dig för otacksam och med svaga begrepp om heder, ifall du, efter att hafva inhemtat min vilja, skrifver en enda rad till Agda. När du kommer hem, få vi talas vid om saken. Till dess icke några pref. Att bryta möt detta förbud föll mig icke in; ehuru jag natt och dag grubblade öfver änledningen dertill. Jag skref långa epistlar om min kärlek till Agda och sände dem till faster, I de mest rörande färger skildrade jag mina själsqval, och slutligen -begärde jag af henne Agdas hand, På alla dessa utgjutelser erhöll jag icke något svar. Min kommendering led mot sitt slut, jag räknade dagarne, till dess jag skulle få återvända hem. Endast en vecka återstod, då jag ändtligen erhöll bref från faster Martinsön. -Inneslutet deri låg ett kort och på kortet stod: CÖfverste Brennenkrona och Agda Martinson, förlofyade,