Dagens Nyheter – 17 januari 1870, sida 2

2 NO SIE nn on RR LS OK respektera de demokratiska grundsatserna, hvilka: kräfva att ingen undgår sitt straff. Vi äro rätten, sade han, och om ni tvinga oss dertill skola vi äfven vara styrkan. Raspail bestiger talarestolen och nämner, i sammanhang med Bonapartes, Tropmanns namn, Talmannen afbryter Raspail som anfaller högsta domstolens kompetens och oväld. Talmannen kallar Raspail till ordningen, då denne utrepar att det ej längre gifves någon yttrandefrihet och meddelar Rochefort generalprokuratorn Grandperrets ansökan att få ställa Rochefort under åtal för hans uppmaning till uppror i dagens nummer af la Marseillalse. Kammaren beslutar att dagen derefter företaga dennaansökav, WVietor Noirs begrafning. Den 12 januari). En åskådare af begrafningen meddelar följande målande beskrifning deröfver: Man kan väl säga att sedan lång tid tillbaka ingen händelse satt en så väldig folkmassa i rörelse, som dagens sorgefest. Från kl. 1 strömmade täta massor till Neuilly (den trakt af Paris, utanför Champs-Elysåes, der Victor Noir bodde). En del af invånarne i Fauborg S:t Antoine (den gamla arbetaretrakten) tågade öfver Boulevarderna, en annan del genom Rivoli-gatan, folket i Faubourg du Temple och Belleville kom öfver Batignolles och de som bo i Quartier latin öfver quaierna och Champs-Elysges. Mängden såg fredlig ut. Alla hade kransar af immortelleri sina knapphål eller fästade vid sina bluser.. De som; när de passerade genom Paris, ännu icke hade några kransar, erhöllo sådana i Neuilly, der de gratis utdelades. En massa arbetare, som hade blifvit för länge fördröjda, åkte till samlingsplatsen. Efter kl. half 2 erbjöd Neuilly från Triumfbågen, der man kunde öfverskåda det helt och hållet, en egendomlig anblick. Längsefter hela den breda allen från barrigren ända till Neuilly-bron, ungefär en half timmas väg, såg det alldeles svart ut: hufvud höjde sig invid hufvud. Inemot kl. 1 uppstod en liflig rörelse bland den täta folkmassan, som befann sig på gatan, der Victor Noir bodde. Från alla håll dånade . ropet: Lefve Rochefort! Det var Rochefort, som anlände i sin vagn. En hop menniskor skyndade fram till vagnen. Somliga hoppade upp på dess tak, andra kröpo under hästarne. Derefter fattade man Rochefort och bar honom upp till Noirs bostad i femte våningen. Rochefort visade sig sedan i ett fönster, hvarpå ånyo ropen: lefve Rochefort! skallade. Den så högt uppburne mannen nedkastade nu papperslappar. hvarpå stod skrifvet: -å Newilly! Det är nemligen icke sanningsenligt att han talat för likets förande till Paris. Massan, som :deremot syntes önska detta, tilltalades då af Habeneck (tillhörande La Marseillaises redaktion), och denne uppmar nade henne, i den demokratiska pressens namn att förhålla sig lugn. Äntligen omkring kl. 3 fördes liket ned och den ofantliga processionen satte sig i gång. Man hade tagit en första klassens likvagn, Denna var helt och hållet -öfversållad :med immortellkransar och blombuketter. Midt på likkistan låg en phrygisk mössa (den från den stora revolutionen bekanta hufvudbonaden). Den mördades broder, skriftställaren Louis Noir, gick närmast efter likvagnen. Han baren röd blombukett i handen. I Neuilly-allen fordrade en del af folket att man skulle köra liket till Paris. Men Louis Noir motsatte sig detta och man gick slutligen in på att tåget skulle fortsättas till Neuilly-kyrkogården. Portarne till denna voro ämnu tillslutna, då processionen , anlände. Emellertid sökte alla tränga sig fram till ingången. Rochefort förlorade härunder sansen och måste bäras till en apotekare; och mängden, som hittills förhållit sig stilla, höjde plötsligen ropen: lefve republiken ! ned med kejsaren! ned med kejsarinnan! På samma gång uppstämdes från alla håll marseljäsen! Lugnet återställdes likväl snart, och Louis Noir, den aflidnes bror, som man vid ankomsten till kyrkogården burit på sina axlar och som man äfvenledes bar åter till hans vagn, höll det första talet. Han anbefallde sin broder i demokratiens åtanka. Efter Louis Noir talade ännu flera andra, men mörkret inbröt, och marseljäsen började sjungas så ljudligt, att man icke kunde höra hvad talarne yttrade. Under hela eeremonien såg man icke ens ett spår af polisen. Redan långt innan cereve————LL