Dagens Nyheter – 17 januari 1870, sida 1

Halfdan släppte hennes händer och mumlade: — Hvarför erinra mig om henne? Hvarför icke låta mig få njuta af fröjden att hafva träffat dig? Du har rätt; jag kan icke se dig vid din mors sida. Jag skall också resa i morgon och föra henne med mig. — Skall hon så snart åter beröfvas mig? hviskade Agda. Halfdan hade börjat gå framåt, men stannade, vände sig om och såg på Agda. Hennes ansigte uttryckte sorg. — Agda, hvarför älskar du henne så? Denna kärlek skall göra mig galen. Hvarför har ödet ej gifvit henne ett hjerta, som kan älska mig? — Derför, Halfdan, att du skulle hafva tröttnat dervid. Föröfrigt hvad vet du om min moders känslor? Intet. Hon är mild och blyg, hon vågar icke visa huru djup hennes tillgifvenhet är och . .. — Jag ber dig, fortsätt icke, afbröt Halfdan. Ottilia och jag skola aldrig förstå hvarandra. En tystnad uppstod. De gingo framåt. Halfdan yttrade efter en stund: — Tror du ej att jag för dig hyser en djup tillgifvenhet? — För mig, som du afundas min mors ömhet? yttrade Agda med ett bittert leende. — Agda, du kan icke vara så förblindad, att du icke märkt att . . . att . . . jag hål