Dagens Nyheter – 13 januari 1870, sida 1

tiden talade Ottilia om huru sjuk hon varit, hvilken svår resa hon gjort och huru orolig hon var innan de kommo i land. Agda satt och betraktade med beundran Ottilias älskliga ansigte. Det var så mildt, så ungdomligt, så tjusande att Agda icke kunde se sig mätt derpå. — Hennes väsende är icke lifligt, icke eldigt, tänkte Agda, men hennes hjerta är varmt och lika fullt af kärlek som mitt, det läser man i hvarje drag. Herman hade icke Agdas tålamod, utan han började att temmeligen obarmhertigt kälta på Ottilia att hon skulle skynda sig och sade ifrån att han icke ämnade vänta längre, utan föreslog Agda att de skulle gå upp på däck till dess modren blef i ordning. — Ack ja, kära barn, om ni gjorde det, vore ni bra snälla, sade Ottilia, här är så trångt. Agda hade velat stanna, men hörsammade likväl genast modrens uppmaning. Allt hvad som passerat föreföll Agda som en dröm, så litet öfverensstämde det med. hvad hon tänkt sig. — Är det sannt, Agda, att vår styffader icke vet af att mamma kommer? frågade Herman. — Min afsigt var att bereda honom en öfverraskning, svarade Agda. — Hm, hm, det skulle jag icke vågat i ditt