Dagens Nyheter – 13 januari 1870, sida 1

Således — när Charles Louis Napoleon Bonaparte, såsom franska republikens president, den 20 december 1848 stod på tribunen och, höjande sin högra hand mot himlen och hållande den andra mot sitt hjerta, svor inför Gud och det franska folket, representeradt af nationalförsamlingen, att förblifva trogen den demokratiska republiken, en och odelbar, samt att uppfylla alla de pligter konstitutionen honom ålade — således, när han gjorde detta, begick han endast ett narrspel, enligt den napoleonska sats, som förkunnats af samme man hvilken svor denna högtidliga ed samt af hans disciplar. Här är stället anmärka att — när Louis Bonaparte sade det han påminde officerarne vid garnisonen i Strasburg, som konspirerade med honom, och hvilka han kallar sina tappra olyckskamrater, om att de år 1815 hade svurit Napoleon IL och hans dynasti tro och huldhet, samt att invasionen ensam fritagit dem från deras ed äfvensom att styrkan kan återuppbygga hvad endast styrkan nedrifvit — han medvetet dref en falsk sats från början till slut, en sats som icke kan tåla den ringaste allvarliga diskussion; men detta bekymrar honom föga, han skrifver fraser, beräknade på att göra effekt, pompösa, till utseendet innebärande djupa sanningar, men i sjelfva verket toma, och han gör det för att blända hopen, de ytliga och okunniga; han vet väl att verkligt upplysta och hederliga menniskor icke skola tro honom; också är det icke till sådana han vänder sig, det är till skälmarne, de förderfvade och obildade; och — det är sorgligt och smärtsamt att nödgas tillstå detta — han är säker om att sålunda vinna för sig den majoritet, som vi visst icke tro vara på det hela dålig, men som, tack vare allmänna undervisningsväsendets nuvarande ståndpunkt och upplysningens ringa spridning, är verkligt okunnig. Se här en -annan medbrottsling åt Louis Bonaparte, : öfverste Parquin. Det var drottning Hortense sjelf som för längesedan åtog sig att förleda honom och att fästa honom vid sig genom att åvägabringa ett äktenskap, som ingicks år 1822 mellan honom och hennes lektris mademoiselle Cochelet. Också var han en af Louis Bonapartes mest tillgifne anhängare; han hade köpt slottet Wolfberg, som ligger fem mimzaters väg-från Arenenberg, der drottning Hortense bodde med sin son. Men hans tillgifvenhet för familjen Bonaparte hindrade honom icke från att söka anställning år 1830, då han ock utnämndes till chef för municipalgardet; och utan tvifvel gjorde han detta för att lättare kunna förråda den regering, han då förband sig att försvara. Han syntes också nästan aldrig bland sin trupp. Denne hederlige och samvetsgranne officer nöjde sig med att qvittera sin aflöning och lyfta den regerings penningar som han förrådde. . Han såg icke heller något hinder för att, när man frågade honom hvarför han icke hållit sin ed till Ludvig Filips regering, svara med en högtidlighet i tonen, som aldra minst passade en menedare: Det är trettio år sedan jag, såsom medborgare och soldat, svor trohet åt Napoleon och hans dynasti, och jag är icke sådan — som denne store diplomat (Talleyrand), hvilken har aflagt tretton dylika eder. Den dag då Napoleons brorson erinrade mig om hvad jag lofvat hans farbror, kände jag mig bunden och jag hängaf mig åt honom med kropp och själ. . Det var den 4 december 1804 jag edligen förband mig att vara kejsaren och hans hus trogen och. denna ed har jag ansett mig böra hålla. Besynnerlig moral, denna som uppenbarar sig hos Parquin och hans likar: der ha vi en rik man, som lefver oafbrutet utomlands uti ett vackert slott, i närheten af Napoleons familj, för hvilken han, såsom han säger, hyser en djup vördnad och bibehållit en orubblig trohet. Nåväl, i sin lumpna egennytta, tager