Dagens Nyheter – 13 januari 1870, sida 1

hytt, der Agda sknlle finna modren. Hon skyndado till trappan, för att ofördröjligen komma till sin sjuka mor. Sjuk, så hade Agda icke heller föreställt sig henne, utan frisk och strålande af glädje. — Är det Agda? ropade en klar röst med skarp brytning. Hon vände sig, der hon stod på öfversta steget af trappan. En gosse, lång och smärt, med gyllene lockar, blomstrande kinder och klara, blå ögon stod henne helt nära. — Herman! stammade Agda och sträckte mot honom sina armar. Gossen kastade sig om hennes hals, utropande -gladt: — Hvad jag fröjdat mig åt att få återso dig, du min kära, lilla syster, och han kysste henne en, två, tre ja tjugo gånger. Hvad du är vacker, du riktigt anstår mig, återtog han sedan det var slut med kyssandet. Det var ej utan att jag fruktade det du skullevara ful. Gud ske lof att så icke är. Och åter begåfvades Agda med många kyssar. Hon fick icke fram ett ord, så upprörd var hon; tårar af glädje och rörelse rullade utför hennes kinder, under det hon höll brodren tryckt till sitt bröst. — Gråt icke Agda, utropade Herman, då nya tårar syntes efter dem han bortkysst. Nu först skall det blifva riktigt roligt, men vi få skynda oss att komma härifrån; om en timma fortsätter ångbåten resan. Kom nu skall jag