Dagens Nyheter – 28 december 1869, sida 2

skäl, för att förmå Amelie att afstå från sin föresats. Han pratade fram och åter utan mening, utan sammanhang och sökte fängsla sin dotter inom icke-går-an-systemets trånga gränsor, Han trodde sig sjelf ädagalägga en diplomatisk fiket utan like, en vältalighet, som var oemötståndlig. Han visste så väl, att det i alla tider, under till och med långt kinkigare förhålländen, gått för sig att på detta sätt luta sig sjelf ock alldeles blanda bort rättskänslan, så att denna förloråt all talän, ocH han betviflade ej att det skulle lyckas på samma sätt lura andra — helst en qvinfia. Nu befänns dock att Amelie Helt lugnt smålog åt dettalånga tal och svarade i vänlig, men fast ton: — Mitt sista ord blir dock: friheten eller döden. — Säg snarare: friheten och Wilner, ty det är detta du tänker, återtog Rudolf, häftigt uppbrusande, ty likt alla svaga, Håltlösa naturer, sökte han skrämma med vrede, då floskler ej längre verkade. — Ni bar rätt, min far, svarade Amelie med klar blick, jag har icke dolt det; — Men om jag säger dig; att du aldrig kan blifva Wilners maka? -— Jag vet, att jag Kan och skall blifva det, och att ingen uppoffriug är för stor för detta mål. — Ölyckliga, men jag säger att det är omöjligt, ty k 4