Dagens Nyheter – 21 december 1869, sida 2

hr W.Tsäder. Mei jag hade ef tid att stanna här, der jag eljest så gerna uppehållit mig, utan skyndade in. — Det var snällt af dig, att -du kom — sade. tant vänligt. — Gud ske lof att du ej fick förhinder! utropade Atnölie än vänligare. — Arthur, jag var riktigt otölig ätt du ej skulle skänka oss den här aftonen -— yttrade Elin allra vänligast. På detta sätt hade jag aldrig förr blifvit mottagen, och jag kände mig så mycket mer generad, som eh vänitina till flickorna, fröken T., och den gamla odrägliga magister P: voro härvarahde:. eh förta är en liten yrhätta, som gycklar med allt, och, ehuru gamlä mermniskan, fullt ut är lika mycket en docka, som de vackra sådana man med skäl beundrar i leksaksmagasinerna . i. Brunkebergs hotell eller hos ÅA. E, Jacobsson C:ni vid Stadssmedjegatan, och den sednare utöfvar alltid på ett sällskap sämtma verkati soin ättika på det finaste vin i Ansh, Bergs lagerkälläre vid Malmtorgsgatan, — Men, hvad i all verlden ämnar ni resa bort, frågade jag, då jag öfverallt i det rymliga förmaket såg högar af paketer och hvarjehanda effekter: — Nej, visst inte; bvarför frågar du så? — Dessa paketet . . : — Aha, — smålog Amelie — du är nyfken, Arthur! Det är bara julklappar . . . — Allt detta? — Joho, du . . . vi ha varit ute och handlat hela tre dagarna — O, hvåd det är roligt att köpa julklappar — utropade Elin — att gå ur butik i butik. — Roligare kanske än att få sådana? — Ja, nära på . .. — Det tycker inte jag — sade fröken T. bestämdt. — Bra att ge, bättre att få, är mitt valspråk. — För mig — yttrade Amelie — ha båda delarne behag. En julafton titan julklappar, gifna eller mottagna, kan jag ej tänka mig... — Vanan är mer än halfva naturen — inföll magistern och tog sig en pris — jag mins knappt en julafton, då jag fick en julklapp. — Nåja, svarade tant med en liten skärpai rösten — jul och julklappar äro egentligen till ungdomens glädje. — HSannt, mycket sannt, fru kamrerska, och vår glädje är att de unga äro glada. — Skulle jag ej kunna få se hvad ni handlat, flickor? — skyndade jag att fråga, då jag såg tants panna läggas i rynkor. — Jo, mycket gerna, det är egentligen derför vi bedt dig komma hit; men få vi ej thå först, mamma? 2 — Jo, säg till om serveringen, Elin .. . Vid thebordet hade vi tillfälle erfara hvad de på sednaste tiden så mycket omtalade fotogånköken duga till. Tant hade köpt ett sådant hos Odhner C:ni, n:o 32 Drottninggatan, och kunde ej i nog starka ordalag uttala sin förtjusning deröfver. Näst vattenledningen, denna gudomliga uppfinning — utropade hon — finns ingenting som jag tycker så mycket om i hushållet, som dessa behändiga kök, i hvilka man sjelf, atan besvär, kan kokanästan allting. Magistern trodde sig veta, att redan de gamla: grekerna, eller åtminstone romarne, äfven begagnat sådana kokinrättningar; men detta väckte stark opposition hos -tant och flickorna, som: påstodo att fotognköken, liksom telegrafen, ångmaskinen och monitorerna, voro nya uppfinningar. Tvisten härom var ej slutad, då vi åter inträdde i förmaket, dit flickorna nu voro mycket angelägna att få mig med. — Latet anguis in herba — brummade magistern och såg på mig. Elim. Hvad är det magistern skger? frågade in. i — Att det är farligt för mig att följa er. — Fy, magistern, så elak! Till straff skall magistern sköta den här maskinen en stund — befallde Elin, sätte en stol framför en äppelskälningsmaskinh och en korg fylld med äpplen bredvid den: — Hvad skall jag göra med denna? — frågade den tafatta skolmannen fogligt. — Hvad är detta för en maskin? — Man skalar äpplen med den. Se nu på mig! — Under det Elin undervisade magistern, berättade hon: med förtjusarideallvar om : ett besök, soni hon och Amelie :ett par dagar förut gjort i Norra paviljongen) der det finns alla möjliga nyttiga hushållssaker, tillverkade vid Öfverrum, hos Ljunggren i Kristianstad m. fl: mekaniska verkstäder, och der de köpt flera julklappar. — Nu, snälla Arthur, få vi anhålla om din