Dagens Nyheter – 16 december 1869, sida 2

i någon af båtarne? hördes en stämma fråga, som kom både Wilner och Amelie att blekna. — 0, att jag finge sträcka honom död till marken, mumlade Wilner och hans ögon lyste af vild och ohejdad passion. Amelie förskräcktes, men hon återfick ögonblickligt styrka och beslutsamhet och lade lugnt sin hand på Wilners arm. — Låtom oss handla som förnuftet bjuder, sade hon, tog ett steg mot dörren, öpp nade den och fortfor i fast ton: Jag är här, Leiler, och hon gick honom till mötes, mottog hans erbjudna arm och följde honom upp på däcket. — Vagnen väntar oss, sade Leiler, och vi lemna Johnson att taga reda på dina saker; men, Amelie, du är utan hatt. — Jaså, svarade hon tankspridd, jag har då tappat den under villervallan och förskräckelsen för elden. — Nå, det var ju tur att slippa för så godt pris, som med förlusten af en hatt. Se här kommer Johnson med kappor och schalar; svep något om hufvudet, och vi stiga i Vagnen. Amelie lydde, följde mekaniskt sin man och skildes från Wilner utan att säga honom farväl.