Dagens Nyheter – 15 december 1869, sida 2

deraf, samt anförde en paragraf i Ferdinand VII:s testamente af år 1830, enligt hvilken alla diamanter samt guldoch silfversmycken funnos uppförda i en af honom underskrifven förteckning. I detta testamente förklarades uttryckligt, att det fanns kronjuveler qvar till ett värde af omkring 73,000,000 realer, af de 100,000,000, som hans far innehaft. Josef Napoleon skall ha bortfört juveler för 22,000,000 realer. Af ofvannämnda 73 millioner har Isabella bortfört 42 millioner och Christina resten. Vid Ferdinands död sökte man förgäfves den i hans testamente omnämnda förteckningen. Tillfrågad härom af testamentsexekutorerne, svarade drottning Christina, att hon ingenting visste, om ej att inga kronjuveler funnos, emedan fransmännen stulit dem4, Vid inventering i slottet påträffades likväl 700 tui!er, men tomma. Utom dessa juveler hade kungahuset nyttjande rätt till en dyrbar guldoch silfverservis. Figuerola uppgaf nu, att en praktfull bordservis blifvit nedsmält till mynt för att köpa den guldkrona, som påfven skänkte Isabella till belöning för hennes dygder4, SHvad juvelerna, diamanterna och de andra ädla stenarne beträffar, I så ha de rest från Madrid till Sebastian och derifrån till Paris. Kronans juveler ha således — fortfor ministern — blifvit stulna af två personer, hvilkas namn I biren på edra läppar: Maria-Christina och donna Isabella af Bourbon. Det är nödvändigt att jemföra dessas och andras uppförande för att veta, huru rätt vi spaniorer gjorde, då vi förjagade denna dynasti. Ludvig Filip förlorade Frankrikes krona, men förlorade den med värdighet, utan att taga med sig kronans diamanter. Här handlade man icke på samma sätt, ehuru det härvarande slottet icke var skådeplats för en sådan förödelse som Tuilerierna år 1848. Det är godt att veta detta, på det man aldrig må kunna tro, att under denna revolutionsperiod samma saker kunde tilldraga sig som på den tiden. Det är godt att man vywvct, att om otacksamhet är bourbonernas kännemärke, äro vällust och snikenhet det icke mindre, på det att ingen spanior nu må våga tänka på en restauration. En medlem af majoriteten, Bologues, föreslog, att kammaren skulle förklara, att han med nöje åhört ministerns tal, likväl beklagande, att Spanien icke afdragit de af Josef Bonaparte bortförda 22,000,000 realer från den summa, som Spanien år 1823 betalade i krigskostnad till Frankrike för kriget för bourbonernas restauration. Detta något sentida beklagande väckte munterhet i kammaren. En annan representant, Tutan, förklarade sig för sin del belåten med, att finansministern fällt bourbonernas dom i högtidligt plenum. Men han tyckte dock, att Figuerola skulle ha gjort ännu bättre, om han öfverlemnat detta brottmål åt domsfolarne. CC Af samma mening var äfven Garcia Lopez, som ville, att kabinettet i Madrid skulle hog8 vederbörande begära brottslingarnes utlemnande, emedan Frankrike har nog af sina egna tjufvarX. Debatten fortgick härefter och blef temligen stormig; exdrottningens forne ministrar togo illa vid sig, och Ochou föreslog, att kammaren genast skulle tillsätta ett utskott; för att utröna sanna förhållandet och afgifva berättelse till cortes. Figuerola förklarade i anledning häraf, att han icke meddelat tiondedelen af hvad han visste och att äfven han önskade en undersökning. En stark majoritet beslöt derefter, att ett utskott skulle tillsättas och debatten fortsättas, sedan dettas berättelse inkommit. x x x Såsom tillägg till ofvanstående torde följande kostliga historia böra läggas: Så snart enkedrottning Christinas och f. d. drottningen Isabellas herrar gemåler, hertigen af Rianzares och don Francisco d Assisi, förnummit de af Figuerola i spanska riksförsamlingen framkastade äreröriga beskyllningar, sände de genast en skrifvelse till honom med uppmaning att han antingen sjelf ålen oo Ar RR BA PST BM NT se TAR RS ts RJ RANN rr RR