Dagens Nyheter – 10 december 1869, sida 1

fället svältande folkets medel? Hvarmed vill han afväpna detta folks tyst förebrående blickar, hvari han läser ogillandet? Beloppet gör intet till gaken, om det vid fördelningen ej kan drabba kännbart. Vi tro dock att gåfvor utan motsvarande behof från sjelfmyndiga personer är ett — men från förmyndaren öfver andras gods något helt annat. Sedan riksdagen sväljt denna kamel, silades i vederbörlig ordning några myggor under maismältningen; men af den wutlofvade och väntade sparsamheten såsom princip, visade sig föga skönjbara yttringar i fråga om de-efter vanligheten äskade anslagen för armgöfningar, sinekurer och löner åt obehöfliga höga tjenstemän. Med några obehöfliga indragningar för skens skull, qvarstår utrikesdepartementet uti sitt nästan orubbade dolce far niente, i trots af påtagligt bevisadt öfverföd i många stycken. Representanternas underlåtenhetssynder äro ingalunda bättre än deras verksynder; och mot en mångfaldigt och kraftigt uttalad vilja på riksdagen måste förvaltnings-konsiderationerna gifva med sig. Ännu mera tryckande än den godtyckliga ckonomiska beskattningen, der den icke är af nöden, kännes dock för de mera sjelfständiga och mera upplysta bland folket det andliga monopoliet, om vi så få kalla statskyrkans förnuftsvidriga tvång inom samhällets alla lager och förhållanden. Denna likgiltighet öfver hufvud hos landets representanter för hela folkets fria, andliga intressen bevisar bättre än allt annat huru föga lifaktig den religiösa frågan hos oss är och företer det egendomliga, att, trots religionsfrihetens grundsats uttalades och har i våra grundlagar stått som en imponerande skylt sedan 60 år tillbaka, är dock frågan ännu i dag ett caput mortuum i lagstiftningen. Det ser ut som man ej aktade den löna mödan af en fullständig legalisering. Hvar skall man söka orsaken härtill? Hvar, om ejvi samma brist på följdriktig vilja hos dem, Sömiskola skydda folkets rättigheter och angelägenheter, i samma -undseende för antiqverade vanor och betraktelsesätt, samt för ett förblindadt kyrkopartis halsstarriga ofördragsamhet, i samma får gå för sjelfviska anspråk under den rena lärans täckmantel, hvilket ännu i dag gör hela svenska folket bundet under en andlig makt, som det i sin fria och upplysta håg förnekar? Återigen konsiderationer för det häfdvunna, gamla, hvilket man af själ och hjerta ogillar, men är för ljum och maklig att frigöra sig ifrån — emedan det skullo tagas illa af ett visst parti. — Sammaledes i folkskolans ställning till kyrkan. Huru stora politiska eller ekonomiska verkeller underlåtenhetssynder, Stockholms stadsfullmäktige särskildt bära på sina samveten af brist på social hållning och öfverflödande godhetsfulla känslor för det konventionella, i an ledning af enskildakonsiderationer i särskilda förhållanden m. m. sådant — och hvilka känslor i fråga om en stadens väl aflönade och ekonomiskt oberoende tjenstemans pensionering under det aldrasista på ett luminöst sätt lagts i dagen — ir allom välbekant. Och det är ej annat än hvad man i landet kan vänta och förutse såsom uppslag till ännu öfverdådigare beteenden, för att denna konsiderationernas korporation TT RR As a a a RR RR ET RA RA DN