Dagens Nyheter – 10 december 1869, sida 1

men Misstron fick snart åter makt med henne: Ni har ännu icke sagt mig hvem ni är? Är ni rik och förnäm, så mottager jag icke någon hjelp af er, det har jag heligt lofvat, ty de rika ega ej annat än blodspenningar, de äro alla nidingar, som samlat sitt guld på hederliga menniskors förfall och ofta nog genom nedriga lögner beröfvat dem deras goda namn och rykte — ah, sådant prisas i verlden! . . . Nej, gå er väg och låt mig dö i ro; jag gör det hellre, än att taga hjelp af dessa rika som jag förb . .. — För Guds skull, fördöm ingen så rysligt! Klandra ingen så bittert! bad Amelie mildt; hvad mig beträffar, är jag, om icke lika fattig som ni i materiel mening, så... — Så likväl lika olycklig, vill ni säga... Ja, så säger man ofta, innan man pröfvat hvad hunger och sjukdom, köld och brist vilja säga; men sedan tänker man annorlunda om lifvets lycka och olycka . . . Men ni kringgår alltjemt min fråga och vill ej säga hvem ni är. -— Jag heter — Sofi. — Det kan hela verlden heta. Ni har schalett på hufvudet, men det bevisar dock ej, att ni är hvad ni vill synas vara, en tjenarinna? — Jag är det . . . Hvarmed kan jag vara er till nytta?