Dagens Nyheter – 10 december 1869, sida 1

i det allmänna lifvet än i det enskilda, i samma mån som misstag och fel i det förra frambringa allmänt vida betänkligare följder än i det sednare. Denna brist är helt enkelt den på — karakter, eller följdriktig vilja. Såsom orsak eller ursäkt för denna negation i vårt offentliga lif anföres, för att obehörigt fånga det allmänna och enskilda omdömet, den beskedliggörande, på salongsspråket så kallade konsiderationen, undseendet för enskilda förhållanden, hvilka för vighetens skull sammanslås med begreppet: enskilda personers behag, utan trängande omständigheter. Be der, hvad som fräter och förfalskar vårt samhälle, om det får fortgå! Se der, hvad som detta samhälles representanter, i hvilken ställning de befinna sig, måste noga iakttaga, för att motsvara det förtroende de af folket emottagit. Representanten måste i första rummet ega och ådaglägga sund karakter; uttala och rätta sig efter en följdriktig vilja och i andra rummet måste han alltid betänka, att han bestämmer öfver angelägenheter och medel som tillhöra andra, hvilka ej äro i tillstånd att göra det sjelfva, men som dock vid alla tillfällen hafva en skarp blick fästad på ombudet. Representanten får ej betrakta sig som en godtycklig regent med Guds och folkets nåde, utan han måste vara det allmänna bästas, den blinda rättvisans ombudsman, sjelf med grundsatsen: den enes vinst till allas fördel — såsom uteslutande rättesnöre, hvilket ej får länkas till det håll, dit konsiderationernas flägt eller det enskilda tycket för tillfället draga. Han är satt till en förmyndare, men ej till en allmoseutdelare med sin myndlings medel såsom kassatillgång. Ändock, huru behandlas representantkallet i dess ställe så ofta? Man skär utan betänkande breda remmar ur andrag hud när omständigheterna fordra det4, eller när Ykonvenansen kräfvert och det ej duger att knusslaXt. TI stället för folkets uppdrag, när nationens ekonomiska ställning ropar högt:på sparsamhet, Zen förnuftig, sparsamhet med dess hopträlade mnmigdel, synes representantens grundsats eller PDPrist på grundsats — ulltför ofta vara: lasst basen — vi kunna ju bjelpa eller tjena den eller den — man får intet stöta sig med den mannen, eller det intresset. Och så sluddras det allmänna intresset konsiderationslöst bort. Är det karakter — är det följdriktigt — är det rätt? Kan det orätta på något sätt öfverskylas? Året inleddes med den från landets representanter på riksdagen fullkomligt obefogade brudgåfvan åt en prinsessa, som förmäldes med ett annat lands tronföljare. Huru hette det då? Det är visst ganska dumt och onödigt, det hör ej landets intressen till, men frågan är väckt och riksdagen kan inte säga nej, det skulle so illa ut. Se der, man ville ej, man borde ej — men det skulle se illa ut! Skall riksdagen låta landet vara en ko, färdig att släppa till mjölken åt den första hofförslagsmakaro, som tar efter jufret? Bör svenska riksdagen låta Danmarks regenthus eller folkting — om än konfidentielt — föreskrifva sig några för dess beslut förödmjukande vilkor? Och om riksdagen ej vill visa karakter å den sidan — bör han å den andra, utan annan rättmätig anledning än man får ej knusslaX, sluddra bort det för tilla Ås a RA aa a Lid LT rk var dra rn