Dagens Nyheter – 7 december 1869, sida 1

ironisk, halft kokett nigning för den inträdande. Leiler, tydligen smickrad af detta oväntade mottagande, lät sin blick med välbehag dröja på Rosalie. -— Nådige herre! sade denna i en låtsadt allvarlig ton, tillåt er ödmjuka slafvinna att afgifva bulletin rörande sin dyrkade herrskarinnas helsa och sysselsättningar under er frånvaro. — Godt, hvad har ni att säga? — Jo, herre, ni vet att då solen går i moln, böja blommorna sina hufvuden och sucka; då hon går bort, gråta de, — Jag älskar icke gåtor, sade Leiler leende. — Er panna, nådige herre, var molndiger i dag på morgonen, detta kostade er gemål en suck. Ni lemnade henne ensam redan tidigt på eftermiddagen, detta kostade henne en tår. — Åh verkligen, min Amelie? sade Leiler mera artigt än hjertligt och ämnade skynda till sin fru, som stod der helt förvånad öfver Rosalies improviserade komedi. — Ännu ett ögonblick litet uppmärksamhet, bad Rosalie med en teatralisk åtbörd; Ni måcte höra hvari er gemål fann sin tröst. — Nå? — I att med ömhet omfatta och smeka... — Smeka? — Ja, smeka en olycklig ...