Dagens Nyheter – 7 december 1869, sida 1

lets medeloch lägre klasser, bereda utsigter och erkännande inom det enskildta och offentliga lifvet endast åt de högre. Det skulle väl således kunna hända att, i analogi med fruns förhållande till herrn, hushållerskan kunde fordra likställighetmed t. ex. bokhållaren, amman med informatorn, köksan med kusken, barnpigan med betjenten, i fråga om ledighet och rätt att studera eller i vederbörande klubbar och möten diskutera frågorna för dagen. Men huru den manliga personalen vid sådana tillfällen skulle anses förbunden eller vara i stånd att ersätta den qvinliga, eller huru det skulle bära sig att denna icke ville vara annorlunda celler mera bunden än den förra, det blir en annan fråga. När Aftonbladsförfattaren med ett visst öfversitteri afvisar talet om qvinnans plats inom hemmets stilla verld eller 1 och för familjens uppfostrande vård med den frågan, om ej äfven mannen har någon uppgift i familjen, i hemmet, så vill han påtagligen icke förstå hvad som menas, och man kunde känna sig frestad att fråga honom, om han således sjelf duger till amma och barnpiga. I sammanhang med frågan om qvinnans akademiska undervisning och under anförande af någon uteller inländsk författares hugskott, talar man om mannens ofelbara försoende med en hustru, som i allo skall vara hans like. Man åberopar de stora medicinska anlag, dem qvinnan kan ega, eller att hon kan hafva afgjordt köpmanshufvud o. 8. v. Men hvad menar man egentligen med allt detta? Har man också tänkt den tanken till punkt? Skola således alla qvinnor fostras för att motsvara alla mäns icke blott allmänbildning, utan yrkesbildning? Sådant vill ju dock blifva en påtaglig omöjlighet, icke blott till följe af bildningens mångfald, utan äfven till följe af bildningens många grader. Eller skall äktenskapet blifva ett slags kastväsende sålunda, att män och gvinnor ömsesidigt skola i sitt val vara bundne vid vissa hvarandra motsvarande yrkeseller yrkesbildnings-sferer? Man torde dock finna, i hvilka svårigheter och motsägelser man undor sin spärridt mot hemmets stilla verld inväfver sig. Den olyckan eller den orättvisan, att mångahanda och äfven utmärkta anlag få dö utan att utvecklas oller göras gällande, hotar fortfarande som hittills äfven det manliga slägtet. Den lärer väl således ej kunna förebyggas af några universiteter, ty sådana hafva ju länge funnits för det manliga slägtet. Den beror i stället mången gång af sådana enskilda omständigheter eller förhållanden, för hvilka det allmänna icke alltid förmår nöjaktigt lagstifta. Så få väl ock qvinnan och hennes närmasto skylla sig sjelfve, i fall hon blir hjelplös och beroende derför, att hon eller de anse det icke passa henne att med arbete förtjena sitt bröd. Exemplet af fru Lewalds pappa må ej vidare åberopas. Han blefve i vår tids ögon en dum och fåfäng tok. (Forts.) DERAS ORT SOS OA KE TP SNART