Dagens Nyheter – 3 december 1869, sida 1

ningen på spåren . . . Såj så, Amelie! Låt mig vara, du behöfver ej så forskande betrakta mig; jag har ingenting mera att säga. Du deremot har att handla och dröj ej dermed. Ännu är det tid att på ett grannlaga sätt rangera allt. Tala med pappa och skrif till Leiler. Det tillämnade eklateringskalaset kan förekommas, och verlden behöfver ej få något att prata. — O, Martha! Är det möjligt! utropade Amelie alldeles utom sig och kastade sig gråtande om systeras hals. Du återgifver mig lifvet. Ar det möjligt? Ar det möjligt? Och du råder mig?... — Att bevara din frihet till de3s Wilner kommer tillbaka, det tillråder jag på det bestämdaste, och om du varit mindre häftig, så hade denna dumma förlofning aldrig egt rum. Nu torde din dåraktiga nyck komma att kosta dig många obehag. — Min Gud, om det vore väl öfver! — Ja, det vore verkligen önskvärdt, men låt se att du har en smula mod att bekämpa några svårigheter . .. Men hvad ser jag, är det icke Leiler som kommer der i allen? — Bestämdt han i stora landån. Så, Amelie, du är helt blek; kurage, min vän! — Red nu upp den härfva, du sjelf tilltrasslat. — Ja, Martha, du skall icke få skäl att tillvita mig brist på mod och beslutsamhet.